Nedläggningen kom som en kalldusch

- Det kändes som om marken försvann under mig, säger han och ryser vid minnet.
Beskedet kom som en chock.
- Jag hade inga negativa vibbar alls, hade inte en aning om vad som var på gång. Jag tyckte att det skulle bli trevligt att få träffa den nya vd-n, berättar Bengt-Urban.
"Verkligen inte trevligt"
Enligt Bengt-Urban blev det inte mycket sagt under resten av frukostmötet.
- Nej, det var verkligen inte trevligt. Jag vet att vi ställde frågan"Vad kan vi göra för att ni ska ändra er?" Men vi insåg snart att det fanns inga ingångar till en konstruktiv dialog.
Irriterad och förvånad
Bengt-Urban har också ett minne av att han blev både irriterad och förvånad när han hörde företagsledningen prata om den trogna personalen som en belastning för företaget.
- Det är ju väldigt cyniskt, och absolut inte vad man förväntar sig att få höra, men det handlade om att lönekostnaden blev högre än de räknat med eftersom personalen jobbade kvar år efter år.
En av de första åtgärderna som Bengt-Urban Fransson vidtog var att kontakta landshövding Per-Ola Eriksson.
- I första skedet försökte vi komma med idéer och förslag på hur vi skulle kunna förhindra en flytt av verksamheten. Men ganska snart gick vi över i nästa fas, att försöka rädda arbetstillfällen.
Krisgrupp tillsattes
En så kallad krisgrupp tillsattes. Kritiken mot att det kallades "krisgrupp" lät inte vänta på sig.
- Jag tycker det var rätt namn på gruppen, för det handlade faktiskt om krishantering den första tiden. Beskedet om EDB:s nedläggning fick oerhört snabbt genomslag på samhället i stort, många upplevde en undergångsstämning, och det märktes tydligt i flyttstatistiken, säger Bengt-Urban Fransson.
Krisgruppen ändrade så småningom namn och blev en utvecklingsgrupp. Men arbetet med att rädda/skapa arbetstillfällen gick trögt.
Kalla handen
- Vi bad näringsminister Maud Olofsson om hjälp, men där var det kalla handen, berättar Bengt-Urban. Hon gav Per-Ola Eriksson uppdraget att hjälpa oss, men han fick inga pengar ... Det är oerhört svårt och tungt att jobba med såna här frågor utan kontakter i regeringen, utan politikernas stöd i ryggen.
Förhoppningarna stod länge till Vägverket, som inte avfärdade uppvaktningarna som gjordes.
- Det kändes som om Ingemar Skogö och Birger Höök skulle göra vad de kunde för att utlokalisera arbetstillfällen hit, men det blev inte mycket av det i slutänden, konstaterar Bengt-Urban Fransson.