Fast visst har det hänt en del under åren som gått. Åtta platser har blivit 13. Dessutom flyttade verksamheten upp en våning 1996. Men det största som hänt är nog på det mentala planet - i samhället.
- Från början var det lite av hysch-hysch kring demensboende. Man ville nog inte öppet erkänna att man hade en släkting på Facklan, säger Maud när hon tittar i backspegeln.
Nu talar man öppet om demens som vilken sjukdom som helst. Och det finns knappast någon som inte känner en person med sjukdomen, eller åtminstone en anhörig till en demenssjuk.
Förändrade attityder
Förändrade attityder gör att Facklans 13 platser efterfrågas och att det råder fullbeläggning nästan för jämnan. Det är mycket sällan som anhöriga vill att den demenssjuke ska flyttas till annan avdelning. Det är egentligen bara när annan vård krävs som det sker en flytt. Den andra orsaken till att det blir en ledig plats är dödsfall.
Några dödsfall per år inträffar men många kan bo länge på Facklan. Den som bott längst på Facklan bodde där i 14 år.
Vid jämna mellanrum dyker demensboendefrågor upp i debatten. Nu senast var det inlåsning.
- Vi låser inte rumsdörrar men tre av våra gäster låser själva när de lägger sig för kvällen. Däremot har vi ytterdörren låst med ett kodlås. Koden sitter väl synlig, säger Maud Larsson och berättar om socialstyrelsens besök som pågick i två dagar.
- Vi har inte fått besked än, om kodlåset är godkänt, säger hon.
Högt anseende
Alternativet, att inte hålla ytterdörren låst, ger hon inte mycket för. 21 års erfarenhet säger sitt.
- Vi kan ju inte avdela en person som ska sitta som dörrvakt, säger hon.
Facklan i Arjeplog har högt anseende, åtminstone i Arjeplog. Anhöriga till demenssjuka är nöjda och arbetsplatsen är populär. Under 21 år är det bara två personer som slutat av andra skäl än pension. Maud Larsson förklarar:
- Alla gör allt och vi vet vilka vi jobbar för, de som bor på Facklan.
När hon säger alla, menar hon alla. Hon är möjligen unik som föreståndare eftersom hon själv deltar i alla sysslor och jobbar helger i samma utsträckning som sina arbetskamrater.
- De som bor här går före administrationen, säger Maud.
Den enda skillnad mellan Maud och jobbarkompisarna är att hon inte jobbar kväll.
- Men det var personalen som föreslog att det skulle vara så, eftersom vi har möten på förmiddagar, och då måste jag ju vara med.
Måltider och fikaraster intas tillsammans med de som bor på Facklan.
- Vi umgås jämt. Närheten är väldigt viktig. För de boende är det viktigt att se personalen. Det inger trygghet.
Alla platser upptagna
- Jag upplever att det är mindre medicinering nu och framförallt mindre lugnande mediciner.
Maud Larsson känner mycket för demensvården. Hon tycker att det är rätt med skilda boenden för demenssjuka och de som behöver särskilda boenden av andra skäl. I gemensamma boendeformer uppstår ofta irritationer.
- Tyvärr kommer många demenssjuka för sent till ett boende som Facklan.
Maud Larsson tycker det. Orsaken är förstås att alla platser är upptagna.
- När vi startade Facklan kunde alla våra gäster gå. Ibland tog vi med dem i egna bilar och åkte till Rapatjärn eller andra utflyktsmål. Nu sitter flera i rullstol och det gör det hela omständigare.
Maud har lovat
rycka in vid behov
Maud går nu i pension men har lovat att rycka in vid behov. Hon har en förhoppning om att verksamheten får fortsätta.
- Jag hoppas vid Gud att inte demensboendet rationaliseras bort, säger hon.
Under åren har hon lärt sig mycket, bland annat då att man måste ta vissa saker med humor.
- Annars skulle det nog bli jobbigt. Från början fick jag höra att man bara skulle orka jobba fem år inom demensvården. Det blev 21 och jag skulle lätt ha fixat 20 till, om jag inte gått i pension.
Ny föreståndare blir Elisabeth Lundström.