Det var i september 2017 som Arjeplogs kommun fattade ett beslut, som skulle komma att bli avgörande för Arif Gholamis närmsta framtid. Killen från en avlägsen provins i Afghanistan, som berättat fasansfulla historier för Britt-Mari om hur han höll på bli tvångsrekryterad av talibanerna.
– Då hade hans pappa sagt att hans son aldrig skulle behöva kriga. Arif skulle fly. Han har berättat att han satt i en båt på Medelhavet, med vattenytan bara centimeter från relingen, på grund av att båten var överlastad. Men han tänkte att det var bättre att dö så här än i ett krig.
Aldrig tänkte väl Britt-Mari då, att Arif några år senare skulle ha ett rum i hennes hus. Det fanns nog inte på Arifs karta heller.
Kommunstyrelsen i Arjeplog fattade i september 2017 beslut om att följa Migrationsverkets regler gällande ensamkommande flyktingungdomar, som hunnit fylla 18 år men ännu inte har fått något uppehållstillstånd. Att ta hand om de här ungdomarna i kommunens regi skulle innebära kostnader kommunen inte kunde bära, resonerade man. Nästa anhalt skulle då bli ett asylboende för vuxna, och i Arjeplog finns inga sådana. Vid den tiden var Britt-Mari god man till Arif, som bodde på Pangea i Arjeplog.
– Jag såg på honom vilken ångest han bar på. Det Arjeplog han gjort till sitt hem, med skola, fritidsintressen och vänner, skulle försvinna. Han sa: ”Jag känner ju ingen i Boden. Hur ska det gå?” Jag stod inte ut med tanken på att han skulle behöva bli rotlös igen.
– Man ska hjälpa andra om man kan, och det kunde jag ju. Jag sa: ”Han ska inte flytta någonstans, han ska bo hos mig!”
Britt-Mari Marklund Hansson är 71 år gammal, pensionär och bor tillsammans med sin make i en villa i Arjeplog. Hon är kvinnan som lagar mat och bakar, och delar med sig till grannar som av olika anledningar inte kan kocka själva.
– Det är sån jag är, och det kommer nog från min mamma som var likadan. Jag hjälper gärna dem som har det sämre än mig.
Men det är stor skillnad mellan att bjuda på middag någon gång om sänder, och att ha en inneboende som man försörjer utan någon ersättning. En osjälviskhet som är sällsynt i dag.
– Jag gör ingen hemlighet av att det har varit tufft stundvis, men det var något som klickade med Arif. Vi går väldigt bra ihop och jag ser honom som en del av vår familj. Det pratas i Arjeplog om att vi som valt att ta en flyktingungdom under våra vingar på det här sättet, vi är fem-sex stycken familjer, får bra betalt. Men det stämmer inte. Jag får inte en krona.
Framtiden är oviss. Britt-Mari väljer att ta dag för dag och inte tänka så mycket på vad som ska hända sen. Arif har fått avslag på samtliga tre asylansökningar han gjort, men fick i och med den nya gymnasielagen 13 extra månader i Arjeplog.
– Det var en otrolig vånda runt jul och nyår när vi väntade på beskedet. Men just nu är det bra. Vi lever i nuet, men det kommer så klart bli ångestladdat igen när hösten kommer och en ny ansökan måste skickas in.
Som det ser ut nu är Arifs enda chans till permanent uppehållstillstånd i Sverige att han får ett fast jobb där han kan visa att han klarar sin egen försörjning, men regelverket kring det är snårigt. Arbetsgivaren måste bland annat kunna garantera minst två års fast anställning, står det. Men det är flera månader bort. I framtiden. Nu har Arif sportlov och är ute och ägnar sig åt det han gillar allra bäst: pimpelfiske.