För Maj-Lis Skaltje var det som att söka i sina egna rötter. Jojken hade fört en tynande tillvaro och var till och med förbjuden, och fick inte läras ut.
– Jojk har aldrig varit avsedd för den stora publiken, berättade Maj-Lis Skaltje och läste upp citat som kommit fram i intervjuerna.
"Jojk är en tröst i ensamheten".
"Jojken föds av sig själv i vinden".
"Själva ögonblicket föder jojken".
"Jojken tar intryck från vinden, vattnet och fåglarna. Naturen jojkar och får folket att jojka".
"Man jojkar för att underlätta arbetet".
"Jojk är som poesi, som den uppåtgående solen väcker den mina sinnen".
"Jojken gör att man förblir ung".
"Jojken är erinringens konst, en källa till gemensam glädje och ett sätt att visa sin kärlek".
"Jojk når bortom orden, för samman och enar släkten, kamrater och generationer. Den når även de personer som redan befinner sig i den andra världen".
Maj-Lis Skaltje berättar om jojken och dess relation till renskötseln och att såväl hundar som renar känner igen sin jojk.
Hon förklarade att jojktraditionen har sitt ursprung flera tusen år tillbaks i tiden och att jojken är det arktiska klimatets språk.
– Det fanns inte utrymme för instrument, inte minst med tanke på klimatet. Musiken är byggd på den mänskliga rösten och tar intryck från naturen. Jojken är också ett minnesarkiv.
– Man minns när man jojkar sitt liv, och områden och marker blir mer sällskapliga när de jojkas.
Maj-Lis Skaltje menar att genom att studera jojk får man i glimt av det samiska livet.