En tjusig dam i sina bättre år, med lång röd halsduk äntrar scenen. Hon skulle ha kunnat vara en som just smitit iväg från ett uppträdande med kyrkokören, men så är det den där blicken, den spjuveraktiga som lyser lång väg. Det vibrerar av allt annat än kyrkligt över henne.
Gunilla Dahlgren har ett rikt liv att ösa ur. Många gamla släktingar och många äktenskap liksom barn och barnens familjer. Numera bor hon i Vetlanda dit hennes senaste förälskelse dragit henne.
Hon har tecknat och berättat sedan 50-talet. Första boken var den om Lilla Loffan och tjocka Poffan. Och sedan Lilla fruntimret skapades, den första kom 1984, har det blivit åtskilliga böcker.
- Jag samlar ju på berättelser. När jag har 125 kan jag skriva nästa bok, sa hon.
Men innan Gunilla tar sig an att illustrera går hon in i berättelserna, för att känna efter vad det är egentligen som berättelsen säger.
Hon varvar allvar med dråpliga vardagshändelser och rena fräckisar.
- Visst skojar jag om karlar, men jag älskar karlar, och så tar hon sig en funderare;
- När jag vaknar på morgonen känner jag mig som 25, och så tittar jag åt sidan och där ligger en vithårig man...
Gunilla skojar om manligt och kvinnligt. De flesta i publiken var kvinnor, men vi, Sten Nilsson, Jan-Erik Drugge, Erik Dahlberg och undertecknad hade säkert minst lika roligt. Och vi lärde oss nog en hel del...
På tisdagskvällen kåserar Gunilla Dahlgren i Arvidsjaur.