Dehlin beskriver förändringen av kartornas stavning som gradvis. Det började redan 1962 med en konferens i Luleå där man beslutade att lulesamiskan skulle gälla som standard på kartorna.
– 1972 kom dessutom en FN-resolution där man rekommenderar att minoritetens ortografi blir standard och att den används på kartorna. 2001 fattades ett principiellt beslut om att samiska namn ska redovisas med ortografin som finns i området, och där började vårt arbete med att ta fram de nya kartorna.
Dehlin säger att de nya namnen har funnits i tryck i alla fall senaste tio åren, men ser att såväl myndigheter som kommuner och andra instanser, som ska använda Lantmäteriets stavning, inte helt sällan har egna varianter.
– Men det kan vi inte göra något åt, det åligger dem att ha uppdaterade kartor och information så att stavningarna blir korrekta.
Är det för sent att införa de här stavningarna nu, tror du?
– För sent och för sent. I det här fallet handlar det inte om huruvida man kan lära en gammal hund att sitta, det är bara så att vår stavning är den korrekta och den som ska användas.
Det har gått ett decennium sedan den nya stavningen infördes, varför tror du så få använder sig av den?
– Det kan handla om en utbildningsfråga. Om mottagare och avsändare. Kanske är det så att det har varit för dålig information om förändringen.