Utan Inga-Liz ingen Norge-väg. Kanske är det så. När Silvervägen byggdes jobbade hon som kocka, först i baracklägret i Ballastviken, sedan i Vuoggatjålme och till slut i Merkenes.
Hade inte vägjobbarna fått mat hade det ju inte blivit någon väg.
Och samma var det under senare delen av 70-talet fram till 1982. Då ansvarade hon för hushållningen i baracklägren på vägbygget mellan Kiruna och Narvik. Det var då hon fick smeknamnet Svarta Björn*.
– Men jag var inte lösaktig, förklarar Inga-Liz när hon jämförs med sin föregångare. De tragiska bitarna bortser hon från. Istället tar hon till sig smeknamnet för det positiva som finns i det och den syssla det är förknippat med.
Roliga år
Inga-Liz minns åren som kocka som tunga, men roliga. Visst for kroppen illa av alla lyft, det var 25-kilos potatissäckar hit och stora sockerlådor dit.
– Det var en rolig tid. Det var aldrig några bråk eller slagsmål, och man pratade med alla.
Inga-Liz jämför jobbet med restaurangköket på Kraja camping i Arjeplog som kom att bli hennes arbetsplats därefter i 18 år.
– Där stod man ju egentligen bara bakom en spis.
Hon minns invigningen av Silvervägen med något fadd smak.
– Det var inget för arbetarna. Det var bara för tillresta och middagen höll de på hotell Silverhatten. Annat var det när Kirunavägen invigdes. Då var alla med och kungen fick hämta sin mat själv.
Inga-Liz Burman vägrar att klaga.
– Det blir inget bättre för det, säger hon och tillägger:
– Snarare tvärtom.
Två olika slags cancersjukdomar har hon besegrat. Hon har problem med kroppen och lederna som tagit stryk i jobbet. Höften är utsliten, och hon använder rollatorn som stöd när hon går.
Sov i två veckor
När hon gick på sin sista semester år 2000 blev det semester för gott.
– Jag sov i två veckor och sedan blev jag sjukskriven.
Under värsta tiden tappade Inga-Liz i vikt men det har hon tagit igen, med råge som hon uttrycker sig.
– Men bättre fet och glad ... säger hon och skrattar gott.
Inga-Liz vet att hon en gång i livet blev kallad Glada Änkan. Kanske var det elakhet, kanske inte.
Hon var bara 16 år när hon fick barn. Hon och blivande maken Gunnar fick dispens att gifta sig när Inga-Liz var 19 år. Hade man inte fyllt 20 behövdes dispens. Gunnar jobbade för Vattenfall i Liberia och det bestämdes att Inga-Liz skulle åka till Liberia och hälsa på. Men i stället för att resa till Afrika blev det tre månader på Piteå lasarett. Inga-Liz skulle shoppa inför resan och bilen hon åkte krockade med en lastbil.
Och kort därefter omkom maken i en fallolycka i jobbet.
– Det var inte meningen att jag skulle få hälsa på…
Änka vid 20 års ålder. Inga-Liz mamma Siri ställde upp och skötte sonen. Inga-Liz började på yrkesskola i Arvidsjaur för att utbilda sig till kock.
Första jobbet fick hon på Stora Hotellet i Arjeplog.
Inga-Liz skaffade sig fort gott renommé och fick uppdrag att anordna den ena bröllopsmiddagen efter den andra. Hon minns särskilt när Bill och Christine Lundqvist skulle gifta sig. Det skulle serveras ripa.
– De kom med två säckar oplockade ripor. Då kallade jag in pappa Seth.
Glada änkan
Kanske var det avundsjukan som lyste igenom när Inga-Liz blev kallad Glada änkan.
Hon hade nämligen lite pengar och när hon åkte till Stockholm för att hälsa på en moster passade hon på att köpa en spritt språngande ny BMW.
Hon skattar när hon berättar. Försäljaren var mer intresserad av några andra damer än Inga-Liz och hennes moster. Det hade nog med kläderna att göra.
– Men jag fick provköra, och jag bestämde mig för att köpa bilen, och betalade kontant. Och så sa jag; ”Leverera bilen på E4, med framändan vänd mot norr”.
– Jag vågade ju inte köra i Stockholm. Men hem körde jag.
I Arjeplog väckte Inga-Liz Burman och BMW:n viss uppståndelse, och som sagt, ett visst mått av avundsjuka.
– Glad har jag ju alltid varit, liksom.
Hon bor i det hus hon och maken Gunnar byggde i Racksund. Brorsan Björn har byggt till lite, bland annat den inbyggda altanen som är som ett sommarviste. Där är det alltid dukat för fest, utifall någon kommer. Till exempel den 25 september då hon fyller 70 år.
Fotonot: Svarta Björn var kocka när Malmbanan byggdes mellan Kiruna och Narvik. Hon var norska och hetta Anne Rebecka Hofstad. Namnet Svarta Björn tror man kommer av ordet børn, på svenska barn, ty denne Anne var bara 17 år när hon började kocka.
Hon hade svart hår, mörka ögon och hade en ståtlig figur. Därav namnet Svarta Björn. Det sägs dock att hon utnyttjades av rallarna och att hon slogs ihjäl av en rival, blott 23 år gammal. Hon vilar på Tornehamns rallarkyrkogård.