För ett antal år sedan var det åtminstone fem personer som sysslade med yrkesfiske på den tre mil långa sjön Riebnis. Nu är det bara Jan ”Janne” Johansson kvar. Och sättet som det fiskas på är detsamma som då hans pappa fiskade och generationerna före. Och nu som då är det perioden från det att isen lägger och till och med januari som är viktigast. Då är fisket bäst.
– Att börja efter januari är lönlöst. Efter januari är fiske mer ett slags underhållsfiske, säger Janne.
Revolution
Fisket bedrivs i stort sett på samma sätt som det alltid gjorts.
– För pappa var det en revolution när nylonnäten kom. Han började att fiska med bomullsnät. Största skillnaden för mig är väl att kläderna blivit bättre. Numer behöver man aldrig bli blöt.
Men visst finns det skillnader. Numer används ekolod för att mäta djup och lokalisera lämpliga platser för nätläggning, som märks ut med GPS:en.
– Fast det blir ändå mest att fiska på de gamla beprövade platserna, säger Janne.
Numer märker han också ut sina skotervägar på sjön med reflexförsedda plastkäppar. Säkerheten är a och o för en fjällfiskare.
Han vill ha bortåt 10 centimeter kärnis innan han startar fisket. Fast ibland kan det bli att sätta ut nät även om det bara är 6-7 centimeter. Men då får skotern stå kvar där det är tjockare is.
Skotern sjönk
Själv har han inte kört genom isen, men en gång sjönk skotern sedan han klivit av och gått från den.
Även om skotrarna blivit bättre och han använder sig av tält och gasolvärme när han vittjar så ger han sig inte ut på sjön när termometern kryper ner mot -30.
– Vem hjälper mig om jag är ensam på isen och ”fryser ihop”, inflikar han.
Näten är nio eller 12 meter djupa och 60 meter långa. Var tredje dag vittjas de. Blir det längre intervall, exempelvis vid en kraftigare köldknäpp, så hinner fisken dö på nätet, och då kasseras den.
– Det är sånt man får räkna med.
Han sorterar både när han vittjar och när han vid hemkomsten tar rätt på fisken. Janne behöver inte obducera. Han läser av färgen på gälarna. Fiskar med ljusa gälar har dött på nätet och kasseras.
– Jag vägrar att leverera fisk som inte är bra.
Mån om ryktet
Janne är mån om sitt goda rykte.
Annat var Jannes rykte i ungdomen. Under skolgången bodde han som alla andra barn från byar i väglöst på skolhem.
– Det var den djävligaste tiden i mitt liv, en mörk tid. Föreståndarinnorna förstod sig inte på barn. Hade man en plastpåse när det serverades dålig mat var man kung. Då kunde man gömma maten, annars var man ju tvungen att äta upp den.
I årskurs åtta vågade han protestera så pass mycket att han inte fick bo kvar.
– Jag betraktades väl som en odåga då.
Flygcertifikat
Sista åren på högstadiet på Kyrkholmsskolan bodde han hos släktingar i Arjeplog .
Jan ”Janne” Johansson hade redan då bestämt sig. Skulle han få egna barn skulle de inte bo på skolhem och behöva minnas lukten av helvetet.
Jan skaffade först flygcertifikat, först för privatflyg och sedan för att flyga trafik med både flyg och helikopter. Han fick jobb för Fiskflyg i Porjus.
– Jag och Eva och barnen trivdes bra i Porjus men vi bestämde oss för att flytta till Vuonatjviken. Så vi sade upp våra jobb. Äldsta dottern Sandra skulle börja i tredje klass.
Med Jans minnen från sitt skolliv så var det helt naturligt att Johanssons skaffade lägenhet i Arjeplog. Eva fick jobb och bodde med barnen under veckorna i Arjeplog, och på helgen bar det av hem till Vuonatjviken.
När barnen var klara med skolgången tog Eva och Jan över Jans föräldrars stugby i Vuonatjviken.
Nu är fisket ett ben i försörjningen, Jans sommarjobb som helikopterpilot ett annat och stugbyn med restaurang det tredje.
Radarpar
Under lågsäsong i stugbyn tar Eva del i yrkesfisket. Jan och Eva är som ett radarpar ute på isen som vet vad som ska göras. Hål ska tas upp, nät vittjas, nät ska dras ut igen, brunnarna ska förses med lock för att minimera isens tillväxt.
– Det är en trygghet att vara två, säger Eva.
När de är hemma igen väntar ett par timmars arbete med fisken. Den ska rensas, sköljas, vakuumförpackas, vägas och frysas. Även här jobbar radarparet sida vid sida.
Ett par gånger varje vinter åker Janne till kusten för att sälja sin vara, bland annat på Torget i Skellefteå. Affärer och restauranger hör också av sig. Den vildfångade rödingen är populär.
Janne är rädd för att han är den siste yrkesfiskaren på Riebnis. Han fyller 58 år om några veckor. Han ser dock ett ljus i tunneln. Det är äldsta dottern som blivit ihop med en Jutisbo, och de bägge har visat stort intresse för fisket.
Om Janne kunde backa tillbaks och börja om med sitt liv, hur hade det då sett ut.
– Jag skulle nog göra samma sak, men med några små justeringar, säger han.