Måna Fjellman började sin jaktliga bana som ung i pappa Bertils fotspår.
– Jag gick med pappas hund som bandhund före jag fick skjuta själv. Hittade jag något riktigt färskt spår så fick jag släppa hunden, berättar Måna.
När hon var 18 tog hon jägarexamen och skaffade egen hund. Sen har hon haft sex jämthundar, en hälleforsare, två vorsteh och nu finns det en jämthund och en norrbottensspets i hundgården. Norrbottensspetsen fick Måna i present på sin 50-årsdag.
Ensamjägare
Elisabeth Lestander har en annan bakgrund. Hon minns knappt att hon fick följa med på jakt. Hon menar att hennes pappa Thure var mer av typen ensamjägare och jagade helst på egen hand. Däremot fick hon jaktlig skolning hos morfar som lärde henne snickra egna fällor för sorkjakt.
– Men hela livet har jag nog tänkt på att börja jaga på riktigt. Men så blev det barn och inte tid.
”En upplevelse”
Elisabeth berättar att hon nu håller på att ta igen förlorad tid. Hon tog jägarexamen och för två år sen sköt hon första älgen som passkytt.
– Jag lär hela tiden genom att följa andra jägare, läsa och kolla internet. I höst har hon fällt sin första tjäderhöna.
– Det var en upplevelse.
Elisabeth känner ändå inte att hon missat något som började med jakt sent i livet.
– Jag lär mig ju hela tiden och upptäcker något nytt varje gång. Det jag lärde mig som liten var att hålla tyst i skogen.
Och tyst det kan hon vara. Hon har fått se många älgar från sitt älgpass och förra året fick hon skjuta en 13-taggare som bara kom smygande i skogen, helt oviss om Elisabeths existens.
Måna sköt sin första älg för länge sedan. 25 år sedan – minst.
– Jag minns det genom att älgen föll i ett dike som jaktlagskompisen Christer Stenman grävt. Jag blev lite retade för det.
”Jakt är allt”
Måna och Elisabeth har flera saker gemensamma, förutom att de ser på jakten som rekreation. De säger sig inte vara särskilt bytesmedvetna. Däremot är älgkött i frysen och en fälld fågel en ren bonus.
– Jag har inte det minsta köttjägare i mig, påstår Elisabeth.
Måna säger:
– Jakt är inte att döda. Jakt är allt, naturen, hunden och så vidare. Rent upplevelsemässigt är smygandet på ett ståndskall och se att hunden jobbar bra bland det bästa.
Nyheter i Norr följde med på en tur i skogen med Måna, Elisabeth och norrbottensspetsen Allo. Måna med sin 222:a på axeln och lite tilltugg och gps:en i midjeväskan. Elisabeth fick överta några vapen av sin pappa när hon tog jägarexamen, bland annat då hagelbössan. Och den bar hon plus en ryggsäck med kaffetermosen.
Taktfast skall
Måna börjar med att kalibrera gps:en och sedan bär det av. Allo börjar genast söka fågel. Men det vill sig inte. Det är not ett dåligt fågelår, konstaterar sällskapet.
Så småningom ekar Allos skall. Ett leende spricker upp. Skallet är taktfast. Mona kränger av sig geväret och laddar. Kollar gps:en, Allo är 167 meter bort. Måna börjar ansmygningen. Men så hör hon vingslagen då mindre fåglar ger sig av. Först en, sen en till och så en tredje.
– Det var nog järpar, förklarar hon.
Vi går över bergknallar och myrar. Söker i olika terrängtyper, men större fåglar än lavskrikor får vi inte syn på.
Frihet och spänning
Under fikapausen dryftas jaktfrågor. Måna undrar hur det skulle vara att jaga hare och hon påstår sig aldrig vara rädd i skogen, utom en gång, då hon sett två färska björnspår. Vi kommer in på älgjakten och både Måna och Elisabeth tror sig klara att ta ur en älg själv, om det skulle behövas.
På väg tillbaks till utgångspunkten får Allo kontakt med fågel igen. Men bara för en kort stund.
Det blev inget bonusbyte den här dagen. Det blev rekreation, frihet och spänning. Och en massa blåbärsätning istället.