Kontakt än i dag
Med hundra år på nacken genomgick Vilstugan en omfattande renovering. Kort därefter började Erik Johansson sin tjänst som naturbevakare för länsstyrelsen. I hans uppdrag ingick tillsyn och skötsel av statens Vilstuga i Merkenäs. Under två decennier såg han till att stugan hölls i gott skick, att sopsäckar och torrtoaletter tömdes och att ved fanns tillhanda.Han kom i kontakt med många människor som besökte Vilstugan, och några av dem har han kontakt med än i dag.
Varje sommar
Bland dem han träffade fanns många som varit flyktingar under andra världskriget, som återvänt för att se området i fredstid. Deras berättelser gjorde djupt intryck på Erik Johansson, och han nämner särskilt ett sällskap på fyra personer:- Det var en från Polen, en från Jugoslavien och två ryssar. De hade varit tillsammans i Vilstugan som flyktingar under andra världskriget, och sedan Silvervägen byggdes besökte de platsen varje sommar.
Förfallit
1996 slutade Erik Johansson sin anställning hos länsstyrelsen. Sedan dess har frågan om tillsyn och underhåll hängt i luften.- Mycket har raserats och förfallit på de tio år som gått, och jag tycker det är beklämmande, säger Erik Johansson. Vilstugan är en av de byggnader som haft absolut störst betydelse i fjällen, och det är ett omistligt minnesmärke som tyvärr glömts bort av både kommun och länsstyrelse.
Jan-Olov Westerberg, chef för länsstyrelsens miljöavdelning, säger att det utan tvekan är svenska staten som äger stugan.
- Men jag kan inte med säkerhet svara på vem som har ansvaret för byggnaden, kanske är det Sametinget, funderar han, och hänvisar till Erik Gustavsson på rennäringsenheten.
Inga resurser
Men nej, Sametinget är det inte. Erik Gustavsson är säker på sin sak. Han hänvisar till Carina Lövgren på fältenheten, med en förhoppning om att hon ska veta vem som har ansvaret för byggnaden.- Frågan är uppe till diskussion då och då, men jag kan inte ge något svar, säger hon, och tipsar om att Britta Wännström på kulturmiljöenheten kanske har mer information.
Och visst har hon det.
- Vilstugan är en av våra herrelösa hundar, som vi inte har några resurser för att vårda. Vi bryr oss om den, men vet inte vem som ska ta ansvaret. Den har inget statligt skydd, är inget byggnadsminne eller så. Vem som helst, enskilda, företag, kommuner eller organisationer kan söka pengar ur vårt kulturmiljöanslag, men vi får inte ge staten, oss själva, pengar.
Och att sälja statens Vilstuga, om nu någon skulle vilja köpa, ta hand om och bevara den, är inte möjligt.
- Nej, staten säljer inte byggnader på ofri grund, och styckar inte lös tomter i obrutet fjällområde, så det går inte, förklarar Britta Wännström.