Inge och Eva håller liv i byn

Det ska sägas med en gång. Det är inte lätt att hitta till Örnvik, om man inte vet, har varit där förr, eller navigerar efter en GPS. Det finns inte en enda vägskylt som leder eventuella besökare till Örnvik. Trots att den allmänna vägen går ända fram. Det är som om inte något fanns ovanför Polcirkeln. För vägvisningen den slutar en mil före Örnvik, i Stenudden.

Avstickare

Ändå hittar många till Örnvik. Men för Evas dotter gick det på tok vid första besöket. Hon skulle dyka upp vid en viss tid. Timmarna gick och plötsligt ringde telefonen. Då var dottern helt på villovägar. Hon var i Abraure, 12 mil från Örnvik.

Enligt Inge Rankvist som växt upp i Örnvik finns inga andra nackdelar. Han är sin hemby mycket trogen sen tre och ett halvt år tillbaka. Avstickare blir det förstås till Piteå, eller Pitåive som han envisas med att kalla staden som han gav 38 år av sitt 56-åriga liv. Han åker till Piteå för att träffa sina fullvuxna barn, fem till antalet.

För ett år sedan träffade han sin nya livskamrat Eva. Hon tog tjänstledigt från jobbet inom handikappomsorgen för att prova livet i Örnvik. Det stora testet gjordes under de mörka månaderna oktober, november och december. Och nu sedan i maj har Eva bott i Örnvik.

Hon saknar inte livet i Piteå, däremot sina fyra barn och tre barnbarn. Men som sagt, nu har ju barnen lärt sig vägen till fjällbyn.

Orörd natur

Örnvik är tämligen oexploaterat. Turisterna kommer antingen för att fiska eller jaga, eller för att vistas i orörd natur. Fast en och annan besökare har haft andra ärenden. Under en sommar var Örnvik mer eller mindre belägrat med filmfolk då barnfilmen "Misa Mi" spelades in. Inge fick då agera vargjägare.

Men redan som litet barn blev han omskriven. Det var i en av doktor Einar Wallquists böcker som han fick vara "gossebarnet" som drabbats av hjärnhinneinflammation.

Samklang med naturen

Anledningen till att Inge Rankvist lämnade "Pitåive" efter 38 år och ett jobb som arbetsledare som resulterat i guldklocka var mamma Svea. Hon behövde hjälp och Inge gick in som anhörigvårdare.

Nu vistas mamma Svea på ålderdomshem och Inge och Eva har tagit över ruljansen på gården. Det sker i samklang med naturen. Guldklockan är lagd åt sidan.

- Här behöver man ingen klocka. Man lägger sig när man är trött och stiger upp när man sovit och är pigg. Äter gör man när hungern faller på. Och maten - jag fiskar ju året runt.

När Inge växte upp var det tre och en halv mil till närmaste väg. Nu finns både väg och elektricitet. Och så kommer posten med jämna mellanrum.