Man behöver faktiskt inte ens gräva för att göra fynd i Silbojokk. Den arkeologiska utgrävningen som Norrbottensmuseum gör just nu, är full av små färgglada spikar nedstuckna i jorden. Orange till färgen, så att de ska synas. Var och en representerar fynd av något slag som man funnit ytligt.
– Mest är det spik vi hittat. De större har antagligen suttit i kyrkobyggnaden som en gång stod där du står idag, säger Åsa Lindgren.
Det är inte hennes första utgrävning i Silbojokk, och kanske inte den sista heller. Men väl den häftigaste.
– Ja, av allt jag jobbat med är nog Silbojokk det häftigaste.
Drygt nio mil nordväst om Arjeplog, cirka fyra mil från norska gränsen, startade Silbojokks historia någon gång under mitten av 1600-talet.
1634 hittade man nämligen silver i Nasafjäll. Med Silbojokks möjlighet till vattenkraft från älven, och sin närhet till skog för timmer och myrar för utfodring av djuren, etablerades en hytta där för ädling av malmen. Det knoppade också upp drivhus, smedja och bostäder kring utloppet av älven. Till platsen kommenderades en präst som skulle ta hand om själavården av hyttarbetarna, av vilka vissa också kom att begravas i Silbojokk.
I dag en stor grushög som inte lämnar många ledtrådar om sitt förflutna – om man inte tittar noggrant.
Men historien om platser rinner bokstavligen ut i sjön, och utgrävningarna är en kamp mot klockan.
– Dämningen av Sädvajaure gör att marken där vi gräver, som kan vara en gravplats för uppemot 160 individer, eroderar. Mycket har redan runnit ut i sjön, och för varje år som vattnet stiger hit upp, försvinner en del av historien, säger Åsa Lindgren.
För varje minut som tickar till dånet från forsen, fylls Sädvajaure åter igen upp.
Om någon vecka ska vattennivån ha stigit med ungefär tio meter, då kommer marken där Åsa och hennes arbetskamrater gräver att ligga under vatten igen.
Men det är vad det är, resonerar man.
– Vi vill hinna ta hand om som så mycket som möjligt som vi hittar.
Och hittar gör man. Dagen Nyheter i norr är på plats finner man kvarlevorna efter vad man tror är en kvinna. Skelettet har farit illa av år av väta, men ligger på sådant vis att Ylva Bäckström, osteolog, eller skelettexpert, tror att man använt sig av en svepningsteknik vid begravningen.
– Du ser hur nära benen ligger varandra, och armarna. Så här ligger inte benen om man inte har lindat ihop kroppen, säger hon.
Allt dokumenteras noggrant innan man lyfter upp och tar med sig kvarlevorna till muséet.
Åsa Lindgrenberättar att det är relativt ovanligt att man gräver upp ”unga” gravar på det här viset, vilket bidrar till wow-faktorn i jobbet.
– Men om vi inte gör det försvinner dem. Hittills har vi hittat ungefär 40 begravda individer.
Till helgen kommer man att få upp en arkeologihund som är specialutbildad på att finna kvarlevor från människor.
– Det ska bli spännande att se vad han kommer att markera på!
Till midsommar avslutas utgrävningarna i Silbojokk för det här året, och resten är, som man brukar säga, historia.