I måndags inledde Harleen Kalkat och Helena Gezelius sin Norrbottensturné med pjäsen Fjällsågens drottningar. Kalkats tolkning av boken med samma namn är vass och smart. Visst kan vi känna igen oss i Karolina, som lämnat storstaden 1913, tagit sin tillflykt till fjällen i svenska turistföreningens tjänst.
I Blåhammarns fjällstuga, långt bort från civilisation som vi känner den, tänker hon slicka sina känslomässiga sår med hårt arbete, stram hårknut och disciplin. Påhejad av systern Marta där brevväxlingen dem emellan fungerar lite som en historielektion i hur livet såg ut för kvinnor vid 1900-talets början.
På 75 minuter lär vi känna tio karaktärer, fyra av dem väl. Mest fastnar nog Helena Gezelius ”Margareta” som med sina åttio år på jorden och uppstoppade mjukisgädda som enda kompis, inte bara ber om en plats i hjärtat, men tar den utan att ursäkta sig.
Det är fascinerande hur mycket man kan åstadkomma på 15 kvadratmeter scen, en tamburmajor och ytterst lite rekvisita.
Kalkat och Gezelius gör det dock med bravur och man kan nog säga att fjällsågens riktiga drottningar är krönta.