Farhågor fanns, skulle hösten bli lång och mörk med ensamhet, skulle det gå att leva i "obygden"? Farhågorna var ogrundade.
- Vi har väl aldrig haft så mycket folk omkring oss någon höst som vi nu haft, säger Robert.
Han tar också död på begreppet "obygd och dålig service.
- Här i Sandviken har vi det bättre än i Umeå. Bussen kommer varje dag med posten och gods lämnas vi dörren. I Umeå måste man åka till busstationen för att hämta gods.
Fiskepassion
Tankar och planer har också reviderats. Gunnel har exempelvis inte fått utlopp för sin fiskepassion.
- Men jag är inte uppgiven, jag njuter av möjligheten att kunna fiska. På vinter kan jag åka iväg på morgonen en stund, och ibland kan jag ge mig ut när jag ser fiskvak från köksfönstret.
Den där lediga tiden finns heller inte som paret nog föreställt sig.
Istället handlar det om att prioritera. Och faktiskt, så har de stora planer att ta två dagar ledigt tillsammans, de första hellediga dagarna på ett helt år.
Utan att säga för mycket så kan man nog säga att Sandviken fjällgårds värdar har prioriterat anläggningen och gästerna i första hand. För att kunna möta efterfrågan på diverse varor har de gett upp två av husets rum till förmån för rörelsen.
Robert och Gunnel har också satt upp en stor tältkåta som används för trivselkvällar, födelsedagskalas och annat. De har helt enkelt försökt ge Sandviken en själ som ska kännas välkomnande.
Spåret verkar vara det rätta. Kön till husvagnsplatserna bara växer och växer. Liksom planer för vad som skulle kunna göras.
Den enda egentliga motgång som drabbat värdparet är Roberts fall med brustna revben som följd. Det innebar ett par förlorade byggmånader.
Många minnen
Gunnel har en del minnen från sitt första år i Sandviken:
n Dagen efter affären. Då fanns det en känsla av frihet - och förfäran.
n När vi kom med flyttlasset. Jag var trött både fysiskt och psykiskt. När vi rundade kurvan och såg Sandviken blev himlen blå, solen kom fram och vi såg Björntoppen.
n Förra hösten när jag var ensam i huset och det stormade så det tjöt. Då bestämde jag mig för att jag inte var mörkrädd.
n Häromdagen då en gäst fick en öring i sjön som vägde - hör och häpna - 5,7 kilo.
Robert Lidström och Gunnel Forsberg ångrar inte sitt stora steg. Ingen dag är den andra lik och så blir det så många möten med nya människor.