Dräktvisningen är en del av den samiska veckan som pågår. Visningen är ett utmärkt tillfälle till att studera och jämföra dräkter, färger, broderier, användande och accessoarer. Inom olika familjer och inom olika samebyar tolkas regelverket olika. Exempelvis är det omöjligt i vissa områden för en ogift kvinna att bära bälte med fyrkantiga knappar, medan det för Anna Teresia Fjällås i Semisjaur-Njargs sameby är tillåtet.
– Men kanske är det så att hon snart ska gifta sig, spekulerade presentatör Fia Kaddik.
Själv bar Fia Kaddik sin konfirmationsgåva, en kolt av renskinn.
– Och skobanden är min farmors mors brudskoband från 1824, sa hon.
Med fart och fläng guidade Fia Kaddik publiken på resan från norr till söder, från Karesuando-dräkter till traditionella koltar från Jiingevaerie i Jämtland.
Det är inte bara bälten som skiljer gifta från ogifta.
– Mössan står upp om man är ogift, som på jag, sa Fia Kaddik och pekade på huvudet.
Dräktvisningen omfattade allt från traditionella vinterpälsar till partykoltar. Fia Kaddik berättade också om vem som sytt väskor och barmklädnader.
För samer med rötter i flera samebyar innebär det möjligheter att bära olika dräkter.
– Det är en rikedom att kunna ha koltar från olika områden, sa Kaddik.
Hon betonade att även de samiska dräkterna omfattas av modet. Ibland är det korta koltar och ibland långa. Möjligheten att blanda in nya material är stora,
– Men man får inte glömma det gamla traditionella, tillade hon.
Att bära färgglada joggingskor eller lackskor till kolten är exempelvis helt okej.
Fia Kaddik berättade om dräktens färger. Det gula är solen, det röda elden, det gröna skogen och det blå är vattnet. Hon avslöjade också lite kryptiskt att när man tillverkar en kolt med tillbehör ska man alltid lägga in ett fel, så man vet vems kolt det är. Som en slags chipmärkning.
Fia Kaddik avslutade visningen med en jojk som hyllning till kolten och som uppmaning att bära den ofta då den är så vacker.