Skorna är viktigast, konstaterar Billy Fjellström.
– Jagar man och går närmare 50 mil per år, då måste kängorna vara sköna. Annars kan man lika gärna stanna hemma.
Han petar in en extra mysklabb i kaminen, bjuder på en tredje kopp svart kaffe och kikar ut.
På min mugg står det ”Främmen” – besöksmuggen, med andra ord. Understället är på, frukosten i magen, ryggsäcken packad. Vi gör oss ingen brådska.
– Fågeljakten är bättre på eftermiddagen när vittringen som, till skillnad från morgonsidan när marken och luften värms upp och stiger, snarare faller. Det gör det lättare för hunden att hitta fågel.
Vi skatill skogs, kort och gott. Att berätta var man jagar är som att avslöja bästa svampstället, eller rikaste hjortronmyren.
– Sånt håller man gärna för sig själv.
Det är en sån där sagolikt vacker morgon där första snön gnistrar som kristaller när de reflekterar en klarblå himmel och honungsgul morgonrodnad. 4,5 minusgrader.
Fräsch luft fyller lungorna. Knappt någon vind. Mikka trampar förväntansfullt runt i mossan, nosar och vädrar. Rullar sig. Hon är sex år, snart inne på sitt sjunde. Finnspets med rötter i Kiruna. Fjellströms första hund som han själv jagat in.
– Tidigare har jag alltid jagat med mina föräldrars hundar, men de är lite till åren och kände att det fick vara nog efter att sista hunden tacklade av. Då fick jag se mig om efter en egen. Jag fick skjuta första fågeln med Mikka när hon bara var fem månader, sen har det rullat på. Man kan inte lära en trädskällare att jaga, det enda man kan göra är att göra henne skogsvan, resten sitter i instinkten.
Det är något alldeles speciellt med att betrakta folk som gör något de är duktiga på. Något som mycket tid och ännu mer erfarenhet lagt grunden till. Som en slöjdare vars händer vet vad de ska göra utan att nödvändigtvis behöva samarbeta med ögon och hjärna. Billy Fjellström har varit med på jakt sedan barnsben och har själv jagat i 30 år. Främst skogsfågel, men en och annan älg har det också blivit. Kanske också någon ripa under vintertid. Men det är just skogsfågeln som är mest intressant.
Mikka piper iväg mellan träden, Billy sänker rösten. Full fokus. Den torra nysnön som fallit fungerar som ljuddämpare för våra steg, och vi tar oss fram relativt tyst. Ståndskall ett par hundra meter fram. Billy rör sig medurs runt Mikka i sidled, varvar några steg med att krypa ihop och söka av träden med sin kikare. Fortsätter så tills han vänder sig om, fyrar av ett menande leende, ställer upp stativet, lägger an, tar ett förberedande andetag och kramar avtryckaren. Tjädertuppen faller till marken. Två gånger under dagen blir det utdelning.
– Det är avslappning för mig, jakten. Samspelet mellan mig och hunden. Tystnaden. Naturupplevelsen. Sen känns det naturligtvis bättre att äta kött man själv skjutit. Det är minsann ingen antibiotika-skit i det.
Förutom jakten är Billy Fjellström en hejare på matlagning och förädling. Intressen som går hand i hand. Till lunch bjuder han på suovas, snabbt vänd i en stekpanna över öppen eld. Stor klick smör på habberbröd och de salta köttbitarna ovanpå. Som att äta koncentrerat solsken.
”Det här har du förmodligen aldrig ätit förr”, säger han lurigt.
– Tjädersuovas!
Nog sägs det ju att gubbarna kan lyxa till det på älgjakten, men Fjellström är troligen en av få som bär med sig hummer och skumpa i matsäcken.
– Vi brukar även ha med oss gåsleverpaté, men det blev inte i år, skrattar han.