Artur Lestander, Grannäs, Slagnäs, född 1907 och vars livs timglas rann ut 1979, hade en uppväxt präglad av fattigdom och grymhet.
Under sin levnad skrev Lestander ned sina minnen. Många av upplevelserna formade sig till en stark berättelse. Inte minst då från tiden i arbetsstugan i Arjeplog vilken av Lestander upplevdes som ett av de mörkaste kapitlen under hans barndoms- och uppväxttid.
Några episoder han fick uppleva och sedan nedtecknade publiceras i denna och i en senare artikel.
– Jag fick erfara att människor kan vara grymma, när de låter grymheten härska över sina liv.
Lestander bar då på sina funderingar varför han måste lämna hemmet för att sedan komma i andra grymma människors händer.
Tankar som återvände gång på gång genom hela hans liv. Upplevelserna från tiden när han bodde i arbetsstuga satte djupa spår i honom.
Arbetsstugan i Arjeplog var en av de första i länet och stod klar 1902. Hit kom barn som antingen inte hade någon som tog hand om dem, eller vars familj bodde så långt bort ifrån samhället att de inte kunde åka mellan för att gå i skolan.
Det centrala på arbetsstugan var att barnen arbetade för uppehället. Pojkarna fick utföra gårdssysslor medan flickorna tog hand om hushållet. Arbetsdagarna var både hårda och långa.
Den strikta levnadsdevisen "sanningskärlek, sedlig kraft och gudsfruktan" drevs av föreståndarinnan.
– Hon hade all makt i sina händer, men inget hjärta, konstaterade Lestander när han skrev ned sina minnen.
Det var inte bara lärarna som var hårda noterade Artur Lestander.
– Föreståndarinnan i arbetsstugan var värst av alla. Jag och min kusin var mest hatade av alla. Vi var ju i sällskap jämt och ständigt och hittade på allt möjligt och stryk fick vi så det var inga gränser.
Andra året i Arjeplog var vid tiden när spanska sjukan härjade som värst. Det var också ont om mat.
– Vi var så hungriga. När vi fick strömming åt vi upp både ben och huvud. Så när man ser hur barnen av i dag sitter och grinar åt maten tänker man att de aldrig försökt vara riktigt hungriga.
Alla de godsaker som skänktes söderifrån såg vi aldrig till. Och vad vi fick frysa. Iförda endast träskor på fötterna fick vi stå på vedbacken och hugga ved i trettio graders kyla, varje afton efter lektionens slut.
Under julen och sommartid fick de barn som hade möjlighet åka hem till sina familjer. Att få stanna hemma några dagar var en stor glädje för Artur Lestander.
– Detta i en tid när det inte fanns vägar. Jag hade fem mil hem och detta skulle företas till fots.
Efter jullovet, och åter i arbetsstugan, blev Artur Lestander och hans kusin skickade ut i skogen för att hämta björkris.
– Andra dagen fick vi veta vad riset skulle användas till. Det hade nämligen kommit bort en nyckelknippa och fröken skyllde på mig och min kusin, att vi skulle ha stulit den. Inför klassens åsyn, och hur än vi bedyrat vår oskuld, fick vi 40 piskrapp var.
Vid ett annat tillfälle hade någon av pojkarna kastat en kniv i väggen i flickornas dagrum. Det skvallrades för fröken. Ingen av pojkarna tog på sig skulden.
– Då bestämdes det att alla pojkar skulle få stryk. Vi var tolv stycken som fick ge oss iväg till skogen för att hämta ris. Senare på kvällen, när vi gått och lagt oss, fick vi stryk allihop, berättar Artur Lestander i sina minnen.