Men att det skulle bli en bok av hans berättelse var inte planerat från början.
- Nej, jag ville bara dokumentera och bevara det han berättade. Han hade bra minne, och hans uppväxt var så väsentligt skild från det liv vi har i dag.
Farbrorn berättade
Barbro Bäcklund skrev ned det Sverker berättade. Efterhand växte ett omfattande material fram, och Barbro kände att hon måste göra något av det.Ett stipendium från Arbetsstugefonden på 10 000 kronor gav henne den kick hon behövde. Verksamheten i den egna firman (tillverkning och försäljning av hudvårdsprodukter och hantverk) lades åt sidan, och Barbro Bäcklund bestämde sig för att bli författare. Sverkers berättelse om livet på
Arbetsstugan skulle bli en bok - Pintorparhäxans elev.
- Föreståndarinnan kallades för Pintorparhäxan. Och han var hennes elev. Så titeln kändes självklar.
Boken är skriven i jagform. Namn, platser och händelser återges precis som Sverker berättat dem för Barbro.
- Det här är hans historia, den kan inte jag ändra på, menar hon.
Dottern ritade omslag
Ett år senare var manuset klart. Omslaget ritades av dottern Laila. Nu fattades bara finansiering så skulle boken ges ut.Barbro Bäcklund fick tips om att söka bygdemedel, eftersom andra bokutgivningar delfinansierats med bygdemedel tidigare. Men hon informerades aldrig om att reglementet för bygdemedel ändrats.
- Allt flöt på så bra, alla visade stort intresse för mitt manus och peppade mig. Men så kändes det som om en stor fot stampade ner på mig, när jag fick veta att jag inte kunde få bygdemedel. Varför sa ingen att det fanns en ny policy?
Men skam den som ger sig. Barbro Bäcklund hade ju bestämt sig för att bli författare och ge ut boken om Pintorparhäxans elev.
- Jag har skickat manuset till flera förlag, och kollar posten varje dag för att se om jag fått något svar. Och går det inte på annat sätt, så får jag stå för utgivningen själv, för en bok ska det bli, säger hon med eftertryck i rösten.