Åse visste först inte vad det var som lät. Hon hoppades att det kunde vara en lite fågel. Men det kunde ju vara en ekorre eller något annat. Hon vågade inte sticka in handen för att känna efter.
– Jag tog ett kort med mobiltelefonen in i röret från kaminen. Då såg jag det ljusa och att det var en fågel.
Hon berättar att fågeln satt fastkilad och att hon måste montera isär kaminen för att så småningom kunna lirka ut den. Det var nästan som en förlossning.
– Jag tror att jag höll på en timme. Till slut fick jag ut den sotiga fågeln, och sotig var jag själv. Jag tog med mig fågeln och tvättade av den, men jag använde ingen tvål eller tvättmedel, för fågelns skull. Jag höll ju på mycket med djur, alla sorts djur, när jag bodde hos farmor i Racksund. Fjädrarna skadas av disk- eller tvättmedel.
Åse berättar att kniphonan höll sig lugn, som om den visste att den var i trygga händer. Sedan gick hon med fågeln till Djuptjärn och släppte den. Knipan flög ett varv och sedan landade den på tjärnen.
För Åse som nyligen genomgått en ryggoperation var operation fågelräddning en kraftmätning.
– Jag tog helt slut, men det var det värt. Men nu ska vi sätta upp nät framför kaminröret så vi slipper påhälsning av fler. Det blev ju sotigt i hela rummet och badrummet.
Slutet gott, allting gott. Frågan är bara, var kniphonan ute efter en plats att lägga ägg på eller tyckte hon att det blivit för kallt ute och sökte sig till en varmare plats?