För Sveriges kommuner kostar skötseln av vägar och gator stora belopp varje år. Till infrastrukturen räknas också underhållet av parker, vatten, avlopp, fysisk planering, hälso- och miljöskydd, räddningstjänst och turism. En minst sagt spretig verksamhet där den totala notan 2006 gick loss på 22 miljarder kronor.
- Vi har mycket väg per person i Arjeplog. Samma sak gäller VA-nätet. Det blir mycket ledning om längden ska delas på varje invånare, säger Leif Ståhl, ingenjör på Arjeplogs kommuns tekniska kontor, och påminner om de väderleksmässiga förhållandena.
- Vi har i snitt 42 plogsvängar under vintersäsongen. Jag tror inte kustkommunerna har lika många.
Bengt Westman, expert inom teknik och samhällsbyggnad på Sveriges kommuner och landsting, ser orättvisor. I tätorter är det vanligen kommunen som står för vägunderhållet. På landsbygden enskilda vägföreningar, även om en del kommuner generöst tagit på sig också det ansvaret.
- Ambitionsnivån kan variera en hel del liksom hur stort ekonomiskt ansvar en kommun tar för att underhålla enskilda vägar, säger Westman till tidningen Dagens Samhälle.
I vissa av tätorternas bostadsområden går fastighetsbolagen in och betalar.
- Vi skulle helst se ett system där alla fastighetsägare i tätorter betalade en avgift så att samma princip gäller över allt, fortsätter Westman.
Många mindre kommuner har också vikande befolkningssiffror. För varje år blir det färre och färre som ska dela på kostnaderna.
För att få ihop budgeten samarbetar redan flera kommuner exempelvis när det gäller räddningstjänsten. Sammanslagningar på andra områden har också prövats. Exempelvis har Lindesberg, Ljusnarsberg, Hällefors och Nora gemensam nämnd och förvaltning för miljö- och byggfrågor.