Siv Pettersen minns så väl när hon kom till jobbet och parkerade bilen på parkeringsplatsen. Det var första arbetsdagen efter jul och efter tsunamin. Den första Siv mötte var kollegan Nina Lestander och Siv ställde frågan: ”Vet du var de är”.
– Nina svarade mig – där det är som värst, berättar Siv.
Alla visste ju att arbetskamraterna Ingegerd Carlman och Bitte Ramén med sambor var i Thailand.
Från den dagen och många veckor framåt, präglades arbetsplatsen, av såväl ovisshet som sorg. Även om inget visste säkert så fanns det inget som pekade på att de två semestrande paren från Arjeplog var i livet.
Jagade information
Thure Holmström på IT-avdelningen jagade information hela tiden. Han berättar:
– Vi hade en thailändsk städerska här på kontoret. Hon hjälpte oss med att skriva och kontakta sjukhus. Vi fick även tag på ägaren till hotellanläggningen Ingegerd och Bitte bodde på. Men det var ju totalt kaos överallt.
Det är tio år sedan tsunamin drog fram över Khao Lak där Ingegerd Carlman, Lennart Hellström, Bitte Ramén och Stefan Ericsson befann sig. Kommunsekreterare Lena Sundström visar ett mejl från Ingegerd som skrevs några dagar före julen 2004. Ingegerd berättar där att hon och Lennart lämnat Paradisön bruna som pepparkakor och att de skulle träffa Bitte och Stefan på Khao Lak på juldagen, och stanna hos dem en vecka. Ingegerd avslutar brevet med hälsningen: ”Hoppas ni alla får en trevlig jul. Ingegerd och Lennart.
Tysthet
Tsunamikatastrofen påverkade kommunförvaltningen lång tid framöver. Den första tiden rådde en tysthet och stillhet som nästan gick att ta på.
– Det var som om vi väntade att Bitte skulle höra av sig, minns Siv Pettersen.
Så här tio år efteråt är det många som minns och berömmer dåvarande kommunchefen Bo Wallins insats. Han sammankallade personalen och berättade om vad man visste, och ibland att man inte fått någon ytterligare information. Det hölls samlingar både på arbetsplatsen och i kyrkan. Han tillät personalen att undra, prata och sörja.
– Han förde oss samman, säger Kjell Mattsson.
– Vi alla som jobbade blev nog snällare med varandra och mer överseende, säger Siv Pettersen.
– Sammanhållningen ökade, säger Charlotte Hermansson.
Thure Holmström menar att olyckan satt sina djupa spår.
– Bitte och Ingegerd var ju starka personligheter som märktes, säger han.
Och det var ju så det var. Bitte och Ingegerd hade varit tongivande i festkommittén för kommunfesterna. Bitte startade ”Småfåglarnas vänner” och samlade in pengar och köpte solrosfrön till fågelbordet utanför kommunens fikarum. Hon stod för upptågen och kunde skicka ut sådana meddelanden som att ”på fredag ska alla bära slips”.
– Ingegerd levde livet. Hon gjorde det folk drömde om, säger Kjell Mattsson.
Sårbara
Nina Lestander delade arbetsrum med Bitte Ramén.
– Vi insåg plötsligt hur sårbara vi var. Jag förstår inte hur vi lyckades fixa bokslutet det året.
– Vi kunde nog inte gjort det bättre än vi gjorde då, säger Charlotte Hermansson.
Thure Holmström är inne på samma linje.
– Vi tänkte efter. Det första man ska göra är att starta en krisgrupp.
Siv Pettersen:
– Det var viktigt att vi hade möjlighet och att vi fick tid till gruppsamtal och spontana snack. Alla var ju påverkade av det som hänt.
För många var det pressande. Thure Holmström minns all korrespondens, inte minst per fax, med bilder för identifieringar.
Tre månader efter olyckan hölls begravning. Den 23 mars för Ingegerd Carlman och den 12 april för Bitte Ramén.