Gunborg Ångman har gjort sig ett namn som konstnär. Hennes tovade konstverk har rönt stor uppskattning, liksom de tovade hantverken. Hennes rockvideo kring en spinnrock lämnade ingen berörd. Inte heller utställningen ”En mindre begåvad utställning” där hon med sin konst belyste olika uttryck som ”att vara bakom flötet” eller ”född i farstun”.
På söndagen var det premiär på ”Lågvilt …”
Leker med orden
Gunborg Ångman leker med orden i en historia som börjar med att Sibirien Huskyvalpen Kavat började jaga fjällämlar.
– Kavat jagade lämlarna, grävde fram dem och bet ihjäl dem, eller nästan.
Gunborg gillar att slå hårt. Hon väljer inte sitt språk från den mjuka ordlistan.
–De som inte var döda trampade jag ihjäl …
Men att bara lämna de döda i skogen gick ju inte. Gunborg började fundera. Hon tog med sig djurkropparna och flådde skinnet av dem. Hon beredde och provade tillverka saker. Det blev en mössa, handledsskydd och öronlappar.
Hon berättar om hur hon blev jägare. Hunden var vapnet och bytesdjur fanns det gott om. Hon lärde Kavat att apportera.
– Nu förstår jag ripjägarna, sa Gunborg.
Hon visar bilder på döda lämlar och på Kavat som tuggar på sina byten. Hon visar flådda djur och hon berättar att hon även tagit sig an sorkar.
– Kan man flå en lämmel kan man flå en sork, säger hon och plockar upp en bunt sorkskinn och trär upp på sina fingrar.
– Kanske skulle man kunna sy fingerhandskar av skinnen säger hon.
Hon kokade en lämmelskalle för att ta till vara på kraniet. Då kom sambon hem och satte näsan i vädret.
– Han sa; ”Få vi kokekötte idag?
Gunborg Ångman tänjer gränser på många sätt. Både ämnesval och sättet att föreläsa. Hon förvarnar publiken om att de flesta bilder är suddiga. Och hon viker inte en tum från sin dialekt.
Hon syr ihop det hela med att konstatera:
– Jag känner mig som en pälsjägare.