Planerna att vandra i fjällen och se det med gamla ögon inleddes för ungefär fyra år sedan.
– Jag vill se det på det sätt man såg det förr, och även bedriva fjällvandring på det viset. Principen var ju också att jag inte skulle vara så brydd om var jag var, utan där jag var, var det ju meningen att jag skulle hamna. Annars skulle jag inte ha gått i den riktningen. Det var ju grundtanken i det hela, och det här att man ska vara orolig om man är ute och vandrar, människor idag ska ju hela tiden veta exakt klockslag och nästan på graden kunna säga var du befinner dig. Jag vill visa att man kan ha en ganska behaglig tillvaro i fjällen utan det, bara man är väl förberedd och har mat så man är självförsörjande, berättar Kenny.
Den 17 juli begav sig Kenny till Vassijaure för att inleda resan. Tanken var först att starta i Abisko, men där var det för mycket folk. Mest har han strövat omkring, men några fasta punkter fanns i tanken.
– Kebnekaise var en naturligtvis, och att gå upp mellan glacierna när jag kommer nära Arjeplogs kommun, och då även Arjeplogs högsta topp. En till del var att jag skulle vara självförsörjande. Inte använda båt, buss eller liknande utan för egen maskin ta mig runt sjöar och liknande. Jag skulle även äta den kost som var troligt att man åt förr och det var då renfeta, torkat renkött, renkorv och torkad fisk, så det hade jag med från början och fick lov att klara mig på, säger han.
Konstnären Roland Pantze har mött upp Kenny ibland då han gör en dokumentär om Kenny och fjällvärlden, men utöver det har han varit själv.
– Det är Europas största sammanhängande vildmark, och det har levt människor i området i tusentals år. Det är en hyllning till att det funnits så starka individer som klarat att leva här, funnit sig till rätta där uppe. Så planen var att vandra, och tänka på det livet, säger Kenny.
Han använde sig i leder ibland, men har mest strövat omkring, gått dit det verkat vackert.
– Jag visste att jag skulle söderut och att jag skulle till Vuoggatjålme, men vägen dit var otroligt krokig. Jag har en klocka som loggat hela sträckan, varje liten krok jag gjort, högmeter som gåtts och så vidare så kan ses i efterhand.
Stillheten och ensamheten är också något som eftersträvats under resan, så när han närmade sig Kebnekaise och såg havet av människor fick han lust att vända om.
– Men jag hade ju lovat att gå upp där, så då började jag fundera om jag kunde ta en annan väg. Så då gick jag upp i fjällmassivet på motsvarande sida och kollade med kikaren, och gjorde en egen plan, säger han.
Med i packningen fanns stegjärn om det skulle bli för brant, och med 25 kilo i ryggsäcken begav han sig till Kebnekaises turistfria sida.
– Men det var ju brant nåt så förbannat. En kilometer tog nästan en timme och fyrtio minuter. Det var riktigt brant, ungefär som om man går uppför en stege, om inte ännu brantare. Så jag fick ju slå fast steg för steg så det var ju gränsfall till alpin klättring, men till slut började jag närma mig 1800 meter och inte en själ såg jag. Och då slog mig tanken: Har jag lyckats gå upp på fel topp? Det är ju en himla trafik uppe på Kebnekaise, men jag såg inte en människa, säger Kenny.
Han fortsatte gå och kort därefter såg han folkhavet ett par hundra meter från toppen.
– Så jag lyckades ta mig nästan hela vägen alldeles ensam. Det var nån Räddningshelikopter som passerade lite då och då och kollade så jag hängde kvar, för de visste ju inte vem jag var. Men jag har ju fullständig kontroll. Jag har ju fräst upp på många toppar och har den erfarenheten, så jag tyckte inte det var något speciellt. Men det tog en himla tid.
Kan du överträffa det här äventyret?
– Nej det här går inte att överträffa. Allt jag tidigare gjort bleknar otroligt i jämförelse med det jag har gjort nu. Nu är jag ju i mitt livs form, men det finns ingenting jag skulle kunna tänka mig är tuffare än vad jag nu gjort, eftersom jag fläckvis upplevde det som om jag var ensammast i hela världen.
Var du någon gång nära att ge upp under resans gång?
– Ge upp? Det finns inte i min värld. Om jag skulle gett upp hade jag blivit utburen ur området, om jag säger så.