Max Fjellström föddes den 30 april 2001. Som en liten gosse. I alla fall var det så det såg ut, och det man utgick från. Det var heller inget som Alexandra, som hon heter i dag, reflekterade över i sin barndom.
– Jag var som andra barn. Lekte, pysslade. Jag älskade att klä ut mig, gärna i mammas klänningar. Jag snodde hennes sminkväska och spökade ut mig. Jag lekte med både killar och tjejer, men i rollekar antog jag alltid en kvinnlig gestalt i någon form; lillasyster, storasyster, mamma. Om jag tvingades vara pappa blev jag sur och ville inte vara med, skrattar Alexandra.
Den relativt nyblivna 18-åringen är slank och rör sig mjukt. Hon sveper sitt långa hår med baksidan av handen för att lägga det till rätta bakom axeln, och slänger lite med nacken för att hjälpa till. Melerade ögon i grönt och brunt ramas in av en enastående uppsättning ögonfransar och mjukt tonad ögonskugga. Highlighter smakfullt portionerat. För bara fem år sedan hade hon kortklippt hår och sneakers.
– Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Att något inte stämde. Jag har dragits till killar, men inte känt mig homosexuell. Förstår du? Det är svårt att förklara. Det var någon gång i början av tonåren som jag kom i kontakt med transexualism på nätet för första gången, och det var då bitarna började falla på plats för mig. Ju mer jag läste om det desto mer kunde jag också identifiera mig själv i det.
Könsdysfori, det är så det heter att lida av att kroppen inte stämmer överens med den upplevda könsidentiteten. I Sverige är det i genomsnitt 70 personer per år som ansöker om ändring av juridiskt kön. För att få ett godkännande krävs att du är 18 år, svensk medborgare samt att en utredning har fastställt diagnosen transexuell.
– Det låter så hemskt. Ordet diagnos förknippar man med sjukdomar, men transexualism är ingen sjukdom. Det är något man föds med och upptäcker/förstår när man blir äldre.
I december 2015 var Alexandra 14 år gammal. Då kom hon ut för sina närmsta vänner.
– Jag minns att jag var jättenervös och förväntade mig alla möjliga reaktioner, men de sa bara "det har vi redan förstått." Det förändrade ingenting, och jag var så lättad! Sedan började jag processen att gradvis förvandlas till tjej i mitt yttre. Jag hade planerat allt väldigt noggrant.
Först skulle hon börja spara ut håret. Men bara tillräckligt för att få ett mer androgynt utseende. En tid senare blev det lite smink, men bara lite. Och något tjejplagg inhandlades.
– Egentligen ville jag att det skulle ske över en natt. Den gradvisa förvandlingen var inte för mig, det var för min omgivning. Om jag hade fått prata med mitt 14-åriga jag idag, skulle jag råda henne att inte göra något för någon annans skull. Det kan jag känna idag - att det var onödigt och slöseri med tid.
Sommaren 2016 tog hon steget och bad folk i sin närhet att börja benämna henne som en "hon".
– I dag känns det jättemärkligt om någon säger "han", för det är verkligen inte jag!
Så i december 2018 påbörjades Alexandras utredning. Först på BUP, och sedan i april när hon blev 18 år går hon på vuxenpsykiatrin. En handfull träffar har hunnit passera, och målet är diagnosen. Efter den ligger framtiden och alternativen öppna.
– Jag tar dagen som den kommer. Jag änker inte så mycket på vad som väntar, och hur jag ska välja. Könskorrigering eller inte, det får framtiden utvisa. Det är många som lever som transexuella utan att ha genomgått en operation. Det finns alla varianter. Jag är i alla fall inte orolig. Jag är så mycket mer än transexuella Alexandra, men det blir lätt så att folk gärna fokuserar på det. När jag träffar nya människor är det inte det första jag kläcker ur mig, för det är inget jag tänker på. Att det ska spela någon roll.
Att växa upp i Arjeplog har Alexandra sett som en fördel när det kommer till den här resan.
– Här vet alla vem jag är, vilka jag är släkt med. Jag har mött otroligt mycket förståelse och sympati, och fått väldigt mycket stöttning. Det pratas säkert om mig, men om någon sagt nått taskigt till mig så har det aldrig varit en arjeplogsbo. Mina vänner är också väldigt duktiga på att försvara mig.
Och en gest som värmt något alldeles extra i Alexandra, var när hon som vanligt tänkte byta om för sig själv innan gympan.
– Jag har inte känt mig bekväm med att byta om med killarna, och inte velat göra tjejerna obekväma genom att vara hos dem, så jag har haft ett eget omklädningsrum i flera år. Några tjejer jag skulle ha idrott med den dagen frågade varför jag skulle byta om alldeles själv. Och bjöd in mig.
Sedan dess byter Alexandra om på damernas.