Livet förändrades när Sinja kom till världen
Att bli mamma för första gången är spännande och omvälvande. Inte minst när vattnet går och du endast har en handduk runt kroppen. Och det är 25 mil till närmsta BB. Inka Sällinen berättar om hennes upplevelser och om livet som nybliven mamma.
"Det är helt underbart när man inser att hon ska vara här för resten av våra liv," säger Inka Sällinen och tänker på dottern Sinja.
Foto: Sofia Abrahamsson
- Ett distansförhållande var inte aktuellt och jag chansade. Allt gick så fort. På mindre än ett år hade jag sagt upp mig från mitt jobb, sålt lägenheten, flyttat 100 mil till Norrland och skaffat hus och hund, berättar Inka.
Minns tillbaka
Ett par år senare, på morgonen den 10:e oktober 2009, såg Sinja Inkeri Sadelius ljuset för första gången. Ett resultat av "när det bara säger klick" och fem år i fjällkommunen Arjeplog. Sinja har i dag passerat fem månader och Inkas 13 graviditetskilon är borta. Hon tar sig i sina gamla jeans igen och minns tillbaka på tiden som gravid.
- Det kändes otroligt trångt i magen och Sinja tryckte på mina revben. Stundvis var det rejält obekvämt och det var ett evigt sparkande. Jag gick omkring i bikini med magen i vädret hela sommaren och även fast jag var stor så tyckte jag inte att det var så jobbigt att röra mig.
- Men man sprang ju inte precis ...
Början av graviditeten beskriver Inka som mardrömslik. Inte ens en vecka efter att de fått veta att hon var gravid började illamåendet. Det var omöjligt att sköta ett jobb och Inka blev sjukskriven.
- Det var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag mådde så illa och fick knappt behålla någon mat. Jag ville bara att eländet skulle få ett slut.
Men bättre tider var på väg. Efter tre kämpiga och jobbiga månader började illamåendet avta, och resten av graviditeten skulle bli betydligt enklare.
- Jag hade inga besvär i övrigt, jag samlade inte ens på mig någon vätska, säger Inka.
Första sparken
När första sparken kändes är hon lite osäker på.
- Det är svårt att veta vad som är vad där inne. Det kändes nästan som en prutt i magen, tror jag.
Som förstföderska var Inka nyfiken och ville vara påläst. Hon läste gravidtidningar och böcker och såg program om unga mödrar på tv. Någon rädsla för förlossningen fanns aldrig. Hon berättar att Sinja varit så efterlängtad och ut skulle hon ju - en väg eller en annan.
- Det är klart att det skulle göra ont, men det är ingen idé att vara nervös eller rädd för något man inte kan påverka. Jag var nog mest förväntansfull, berättar hon.
Vattnet gick
När dagen kom och vattnet gick hade Inka Sällinen just kommit ut ur bastun. Inlindad i endast en handduk och med 25 mil till närmsta BB var det inte helt utan att bli nervös som de började rusta sig att åka. En timme senare satt de i bilen på väg mot Sunderbyns sjukhus.
- Man glömmer ganska snabbt hur förlossningen var, men jag kommer ihåg att jag inte riktigt hann med på slutet. Sinjas hjärtljud blev sämre och helt plötsligt hade jag en sköterska tryckandes på magen och en annan stod redo med en sugklocka. Den behövdes som tur var aldrig och vips så låg en bebis på min mage. Jag hann inte riktigt fatta vad som hände, minns Inka.
Och Johan då?
- Han gjorde ett fantastiskt bra jobb! Det var skönt att ha honom där. Han baddade min panna och pushade mig när krystvärkarna kom.
Strax efter förlossningen hände något oförutsett. Inka började blöda kraftigt och det konstaterades att ett blodkärl på livmoderhalsen hade brustit. Hon förlorade 2,5 liter blod och blev akutopererad. Men hon skräms inte så lätt.
- Med tanke på det underbara som kom ur allt detta så skulle jag göra om det i morgon igen!
I dag njuter Inka av sin dotter och mammaledigheten. Hon ser på Sinja med varma ögon och berättar om den bästa stunden på dagen.
- När Johan åkt på jobbet brukar jag kliva upp och se om Sinja är vaken. Om hon är det så får hon ligga bredvid mig i vår säng en stund. Det är det bästa jag vet. Vi brukar ligga och mysa och se varandra i ögonen.
Sinja går alltid först
Och livet blev annorlunda när Sinja kom till världen. Det blir mer planering och packningen är alltid betydligt större när det bär iväg någonstans.
- Man prioriterar på ett helt annat vis. Sinja går alltid först. Från början ville jag inte släppa henne med blicken och det var inte förrän Johan kom hem från jobbet som jag kunde göra andra saker, berättar Inka.
Nu kan Sinja underhålla sig själv i sin babysitter några minuter, och under den tiden brukar det bli en snabbdusch med draperiet öppet.
- Det blir inte precis någon bodyscrub eller benrakning när man är ensam hemma, skrattar Inka.
Så jobbar vi med nyheter