Fjällripan - kvinnornas enda överman

Vinden på kalfjället vid Guoudaure norr om Tjärnberg i Arjeplogs kommun piskar snödräkten. Det är svårt att höra något annat än vindbrus och solen och snön sticker i ögonen.
Anette Nordlund från Älvsbyn är lycklig.
- Det mest gudomliga ljud är när du hör hur fjälltupparna knarrar, säger hon.
Det är sista helgen ripjakt på statens mark ovan odlingsgränsen är tillåten. Tillsammans med åtta andra kvinnor har hon rest till fjällen för att uppleva, som hon kallar det, "den totala upplevelsen".
Hon är med i Jaqt Älvsbyn, jagande aktiva kvinnor i tiden. Ett nätverk som bildades för att hjälpa kvinnor att knyta kontakter. En fristad där de inte behöver bry sig om den machokultur som ofta råder i skogen.
Här behöver de inte hävda sig.
- Har man karlar med sig är det inte självklart att följa med på allt. Här är det självklart, säger Anette Nordlund.
Förutom gemenskapen och umgänget är det inget som tas för givet. Ripjakt handlar inte om att skjuta mycket fågel, enligt henne.
- Det är en hälsoresa. Vi åker skidor, kör skoter och jagar.
Det är ont om fågel och skidorna går djupt i den lösa snön när Anette Nordlund förflyttar sig mellan fjällsluttningarna. Efter flera dagars jakt har de bara sett några få vita ripor.
Varandra ser de alltid om.
- Vi kvinnor är inte egoistiska, alla får chansen, säger hon.
Kvällen före Nyheter i Norr följde med upp på kalfjället var alla samlade i stugan i Tjärnberg. Där berättade de om sina motgångar, och möjligheterna som öppnades när de började att umgås tillsammans.
Catharina Lundberg sitter på en stol och stickar en vit snöscarf.
- Jag är en veteran, jag tog min jägarexamen 1987. Förutom att vara privatjägare så tar jag mig an unga tjejer som vill prova på nya jakter.
Inte insläppt
En av dem är Nina Hedman. Hon är 21 år och blev nyligen ansvarig för det jaktliga kvinnliga nätverket i sin hemkommun Sorsele.
I flera års tid har hon försökt att hitta jaktmöjligheter, men manliga jägare har inte släppt in henne.
- Jag höll på att ge upp. Sedan hittade jag de här kvinnorna. Här slipper jag bevisa allt, säger Nina Hedman.
- Är man nybörjare så duger man inte. Är man duktig så är man ett hot. Att börja jaga är svårt. Speciellt som ung eller kvinna, berättar Nina Hedman.
Catharina Lundberg håller med.
- Det kan gå lättare om man är ett våp som de andra får ta hand om, säger hon.
Lika villkor
De skämtar och skrattar för att sedan sucka djupt. Det är inte bara solskenshistorier som tas upp under kvällen.
- Alla ska jaga på lika villkor. Inte behöva bevisa något på grund av kön, ålder eller etnicitet, säger Catharina Lundberg.
Berättelserna om utanförskap känns avlägsna när Anette Nordlund skidrar förbi lågfjällen vid Guodaure. Hon har hunnit med att se både järv och fjällripor under helgen, men i dag lyser viltet med sin frånvaro.
Fjällripan är hennes enda överman.
- Det är svårt att se något när det snöar och drevar. Men jag har fått vara ute så det är ändå en total upplevelse.
Det är sjunde året hon åker upp med sina kvinnliga kamrater. Men långt ifrån det sista.
- En pusselbit har fattats i mitt jägarliv. Det är det här gänget.

Fjällripan - kvinnornas enda överman

På 800 meters höjd står Anette Nordlund och spanar av naturen. Tillsammans med åtta kvinnor åkte hon till fjällripornas land för att jaga, njuta och umgås i ett nätverk där fördomar och machokultur inte existerar.