Fia Kaddik sätter sin prägel på den samiska kulturveckan i Arjeplog för andra året i rad. Hon är rätt fram. Hon pratar dialekt och hon säger vad hon tycker, utan att såra någon.
Hon framhåller gärna sitt ursprung, Skuppe vid Piteälven. Hon berättar hur duktig hon är på att hoppa på stenar längs älven. Och kring Piteälven finns det många stenar att hoppa på.
Som barn tillbringade hon många somrar hos Akka, farmor Elsa i Skuppe. Hon hade sandlåda, och getkåtan till lekstuga. Och så hoppade hon på stenar.
Tagen i örat
På tisdagen åkte Fia Kaddik till sitt kära Skuppe för att göra vinter.
- Du vet, gör man inte det blir man tagen i örat av de som inte lever längre, säger hon.
Själen försvinner inte. Den finns kvar efter döden. När Fia Kaddik lämnar Skuppe säger hon alltid hejdå till de som alltid finns kvar.
- Jag frågar, kanske inte högt, men i tanken om man för göra saker. Ibland hör jag hur det går på vinden.
Hon är uppvuxen med två läror, den kristna och den ickekristna.
- Jag tror att min själ tar vägen någonstans när jag dör, och jag tror inte att det är Gud som kallar. Det är nog ett sätt att hedra min mamma att jag har konfirmerat mig, och att mina barn har gjort det. För det är nog så att den samiska tron på våra gudar är starkare i mig än Gudstrno.
Fyller 50 år
Och så var det ju det här med stenhoppningen. Nästa år fyller Fia Kaddik 50 år. Skulle hon vara lika vig som hon sade sig vara när hon talade i samband med invigningen av Arjeplogs samiska kulturvecka.
Kanske är det så att Fia Kaddik har blivit vigare i munnen med åren. Hon kan vara svår att få stopp på. Men fasen också vilken fart hon hade på stenarna längs den steniga stranden i Skuppe.
Annars är Skuppe platsen dit hon längtar, dit hon åker när hon åker hem, även om hon bor i Jokkmokk sedan tolv år tillbaka.
- När jag kommer hit, säger hon från sin sida på köksbordet, bakom en stor kopp Gevalia, då tar jag det lugnt. Jag går runt, jag sätter mig i båten på sjön, jag slöjdar lite, småstädar och rustar.
Anor från 1600-talet
Skuppe här ett gammalt ställe.
- Det har anor från 1600-talet. Det var en mjölkvall under tamrenskötselns tid, säger hon.
- Huset byggdes mellan 1870 och 1900.
Fia Kaddik har hunnit med mycket. Hon har jobbat inom turistnäringen, som skidlärare och pistmaskinsföreare. Hon har jobbat i hemtjänsten och på skola och varit traktorförare.
- Men renen har alltid följt mig, även om jag inte har egna renar. Jag är inte heller medlem i någon sameby men jag vet vad jag är. Jag behöver inte bevisa något.
Sedan hon tjuvlånat sin brors kamera som sexåring var vägen utstakad. Och när hon kände att det var fel att utländska och andra främmande fotografer skulle illustrera renskötseln tyckte hon att det var dags.
- Jag vet hur renen är, hur mjuk dess nos är, hur snällt djuret är och hur gott det smakar, säger hon och förklarar att hon ger bilder av renen och renskötseln en själ och en karaktär som ingen utifrån gör.
Naturen ett livsverk
Fia Kaddik är också en flitigt anlitad föreläsare. Arjeplog i veckan, Uppsala nästa.
Men det är naturen som är det viktiga. Hennes visdomsord är dessa:
"En stad lär jag mig på en dag, men att lära sig naturen är ett livsverk".