Nummer 0435 är inpräglat på en metallbricka som sitter fast på trasdockspiloten utan ansikte.
Det kanske låter komplicerat, men egentligen är det inte det. I dag är Rebecca Stålnacke inbjuden till klass 5M för att prata mer om projektet Invisible Friend som hon volontärarbetar för. Ett projekt som såg dagens ljus för ganska precis ett år sedan, och är en produkt av långvarigt arbete i ett thailändskt kvinnofängelse.
- Grundaren av det här företaget, Jenny Axene, mötte massor av barn i fängelserna. Små barn som följt med sina mammor. De kallas i folkmun för The invisible interns. (De osynliga internerna, redationens anmärkning).
Dockor födda
Här föddes dockorna. Enkla trasdockor som kostar dryga femhundralappen. En behåller man själv, en skickas till barn i fängelser och på barnhem.
Med dockan följer ett serienummer och en lapp som berättar för barnet att det finns någon där ute som tänker på en. Rebecca Stålnacke berättar för klassen om när man skulle överlämna ett antal dockor till ett barnhem i Kambodja.
- Barnens reaktion när de fick varsin docka, och reaktionen hos de barn som tyvärr blev utan den dagen, det visar hur mycket det betyder för dem.
Nappade direkt
Klassen, som för tillfället har livsåskådning och att göra gott som arbetsområde, nappade direkt.
- Roligast var att det var helt på deras eget initiativ, berättar läraren Monica Ögren.
Barnen har var och en bidragit med 50 kronor var, som de tjänat ihop genom att bland annat hjälpa till hemma. Och i dag fick de ett diplom och sin pilot.
- Ni är riktiga föredömen som samlat ihop till en docka. Jag är riktigt stolt över er, berömde Rebecca klass 5M. Den osynliga som gör gott på andra sidan jorden.