Läkare, professor, gammal friidrottare och dopingjägare. Arne Ljungqvist förändrade genom sitt arbete synsättet kring doping till förmån för nästa generations idrottsstjärnor.
– Jag gjorde det för idrottens och folkhälsans skull. Det här var ungdomsidoler som måste uppträda på ett korrekt sätt, vara förebilder och inte motsatsen.
Med höga positioner inom Internationella friidrottsförbundet, svenska olympiska kommittén och World Anti-DopingAngency var det hans egen vilja och bakgrund som gjorde att han fick möjligheten, och hade orken, att arbeta mot ett på den tiden mer accepterat missbruk.
– Jag hade själv varit idrottare i svenska landslaget och deltagit i OS. Jag hade också en professur vid karolinska institutet som värderades ganska högt när jag kom ut i den internationella världen. Den hjälpte till att övertyga både den ena och den andra om att något behövde göras.
Han gick mot strömmen i en tidsålder då dopingnormen såg helt annorlunda ut än vad den gör i dag. När han lanserade sitt antidopingprogram inom friidrotten i början på 70-talet ställde sig det landslag som han själv en gång representerat emot honom.
– Svaret blev att landslaget krävde min avgång. Det blev ett jättestor medial grej på den tiden som blev direkt obehaglig. Det fanns en stark reservation bland internationell ledning när vi försökte omplantera detta på internationell nivå. På den tiden var det ganska accepterat att fixa och dona med medicinering inom idrotten, säger Arne Ljungqvist.
Det skulle krävas att en viss kanadensisk toppidrottare skulle sätta ett nytt världsrekord i ett olympiskt spel för att dopingfrågan skulle ställas på sin spets. I efterspelet, efter att vinnaren blivit fråntagen sin guldmedalj och testat positivt för doping, satt Arne Ljungqvist på den efterföljande presskonferensen och svarade på världspressens frågor om idrottens framtid.
– När Ben Johnson satte nytt världsrekord i Seoul 1988 insåg tävlingsledningen att idrotten var i fara. På frågan om detta innebar idrottens död svarade jag: "Jag tror att det är precis tvärt om. Det här är idrottens stora chans att äntligen kunna driva en effektiv kamp mot doping, annars går den mot sin död," säger Arne Ljungqvist.
Det var vändpunkten som sedermera ledde fram till det förbättrade arbetet som finns runt dopingproblematiken idag.
– Så småningom slöt alla upp och vi fick en internationell organisation. Det blev en motgång som vändes till en medgång, säger Arne Ljungqvist.
Doping är inte ett fenomen som på något sätt är utraderat idag. Att ligga på gränsen till vad som är tillåtet kommer alltid att överskuggas av drivkraften att vara bäst, till vilket pris som helst.
– Frestelsen kommer alltid att finnas. Det är framgång, ära och pengar som driver. Kampen måste ständigt finnas där, säger Arne Ljungqvist.
I dag är han pensionär och kan från Stockholms skärgård se tillbaka på ett långt, hårt arbete och en väldig framgång.
– I dag är doping det fulaste fusket som finns, till och med i en idrottares ögon. Åker de fast så är de skandaliserade så det stänker om det. Jag sitter här 50 år senare med en världsorganisation som tar över ansvaret, samtidigt som jag tog mig an en motståndare som jag inte kunde ana hur stor, betydelsefull eller svår den skulle vara, avslutar Arne Ljungqvist.