Amanda beskriver att hon känner sig tacksam för den stöttning hon fått från sin familj.
När PT träffade Amanda Turstedt för första gången hade hon levt som transsexuell i drygt ett år. Nu har sju år har gått sedan hon lämnade sin identitet som man bakom sig efter att ha levt större delen av liv med en känsla av att något varit fel. Amanda föddes i en mans kropp och hette tidigare Erik, men redan från tidig ålder identifierade hon sig mer med tjejerna i sin omgivning.
– Redan i femårsåldern kände jag att det var något som inte stämde, jag drogs mer till tjejernas sätt att vara och att leka. Därefter har känslan funnits i mig hela tiden, men det tog tid innan jag kom fram till insikten att jag är en kvinna.
Den första Amanda berättade för var sin dåvarande flickvän. Hon visade full acceptans och stöttning från första stund, vilket bidrog att hon vågade ta steget att berätta för sina föräldrar samma dag.
– Mitt ex förklarade att hon älskade mig för den jag är och att det viktigaste är att man ska kunna vara fri i sig själv. Efter det sminkade jag mig, åkte hem till mina föräldrar och sa: "Det här är jag nu". De skrattade till lite först innan de förstod att jag menade allvar, berättar hon och fortsätter:
– Sedan den dagen har de varit helt accepterande och det har betytt otroligt mycket för mig. Jag vet att många andra inte har haft det lika lätt.
För hennes barn tog det lite längre tid att smälta att deras pappa inte längre var en man, men så småningom var även barnen helt accepterande.
Hot och utanförskap har varit en del av Amandas liv sedan hon kom ut som trans.
– Mina barn var lite bestörta först och jag förstår såklart att det kändes. Ungefär en vecka senare var allt som normalt igen och med tiden har de blivit säkra i att se sin pappa som en kvinna.
Det mest skrämmande för Amanda var hur samhället skulle reagera. Under sitt liv har hon upplevt fördomar och utanförskap på grund av sin hudfärg. Att redan tillhöra en utsatt grupp med sitt utländska ursprung, för att sedan riskera att bli ännu mer utsatt som transperson har inte varit lätt.
Amanda Turstedt har levt som transkvinna i sju år, efter näst intill ett helt liv med känslan av att något har varit fel.
– På 80-talet var det inte jättevanligt med adopterade, jag var den enda i klassen. En oro för utanförskap har alltid funnits där och det har varit tufft känslomässigt att dessutom inte riktigt veta vem man egentligen är.
När Amanda kom ut bodde hon i Älvsbyn. Direkt märkte hon att folk började prata och hon kunde inte gå och handla utan att få dömande blickar och pekande gester. Hot har också förekommit.
– Man känner sig ganska billig i sådana situationer. En person ringde mig och sa att jag skulle vara försiktig så att jag inte halkar och slinter, då det kanske kommer ligga en kniv där jag faller.
Amandas roll som förälder blev också ifrågasatt, då vissa menade att hon utsatte sina barn för onödigt obehag. Att det skulle göra henne som en mindre lämplig förälder är bara en av alla fördomar hon har stött på genom åren.
– Människors fördomar grundar sig i trångsynthet och rädslor. Jag kan inte vara en bra förälder om jag inte får vara den jag verkligen är.
I framtiden hoppas Amanda att acceptansen för transpersoner ska öka så att fler hittar modet och styrkan att våga vara sina sanna jag.
Amanda drömmer om en framtid med ökad acceptans för transpersoner.
– Jag har haft turen att ha en stöttande familj, men jag vet att många andra inte har det. Det viktigaste är att folk börjar tänka. Alla behöver inte vara engagerade i transfrågan, men alla förtjänar att leva i ett samhälle där man blir accepterad precis som den man är.