"Älvsbyns största kulturpersonlighet", kallas Kurt Johansson av Monica Gustafsson som kommer ihåg hur kul Kurt hade när han fick skjuts av dem i en raggarbil.
Så gott som alla som åkt tåg till eller från Älvsbyn känner till Kurt. Han hälsade ankommande välkomna, höll stenkoll på om tågen kom i tid med sin klocka och kanske frågade om en snus om han såg att någon hade en dosa.
"Kurt är alltid där. Stationsmannen lever sitt vakna liv på den lilla stationen. Han tillhör inventarierna och det skulle nog kännas lite tomt om han plötsligt försvann", skrev Piteå-Tidningens Torbjörn Carlsson i en krönika om tåg för 14 år sedan.
Och ett tomrum har Kurt lämnat efter sig. Sedan hans dödsannons publicerades har hundratals Älvsbybor delat med sig av minnen av Kurt på de lokala Facebooksidorna på internet. Han beskrivs genomgående som en genomsnäll, hjälpsam och ofta välklädd man som inte var rädd för att ge beröm.
Monica Gustafsson som har jobbat många år på stationsfiket har dragit igång en kampanj för att få till ett minnesmärke efter Kurt och har fått många bra förslag från allmänheten, som att det borde finnas en "Kurts perrong" på stationen.
– Jag ska prata med fastighetsägaren och kommunen om vad vi kan göra. Om jag fick välja och inte behövde tänka på ekonomin skulle det ju vara en staty där Kurt står och vinkar farväl till tåget. Annars tänker jag att en minnesbänk med en plakett på kan fungera. Kurts bänk, säger Gustafsson.
Lisbeth Eriksson berättar att det var ett minne för livet för Kurt när han äntligen fick själv åka med på tåget när Piteå-Tidningen bjöd på en resa 1999 och hon följde honom till Boden och tillbaka.
På Björkgatans serviceboende är saknaden stor. Kurt flyttade in där när det öppnade för många år sedan. Han arbetade som vaktmästare på boendet fram till pensionen. Lisbeth Eriksson har jobbat på Björkgatan sedan 1995.
– Kurt var alltid glad. Han vandrade runt mycket och var väldigt hjälpsam mot alla han mötte. SJ var verkligen hans liv. När han fyllde 50 så bjöd Piteå-Tidningen på en tågresa, så då fick jag och han åka till Boden. Det tyckte han var väldigt rolig, säger Lisbeth Eriksson.
Han var välkänd inte bara i Älvsbyn utan även utomlands.
– Jag följde ju med honom flera gånger. Och då kunde man stå på flygplatsen och vänta på väskor och så hör man någon ropa "nämen hej Kurt". Han var känd överallt, säger Lisbeth Eriksson.
Kurt var aktiv länge. Han vandrade runt Älvsbyn och blev bjuden på kaffe både här och där. Danserna på Forum var också ett stort intresse för honom så länge det gick.
– Men de här sista åren fick han lugna sig då han var så dålig i höften. Han fick sitta sista året i en rullstol. Men Kurt hade många mil i benen under åren, säger Lisbeth Eriksson.