Kvinnan i 30-årsåldern fick bland annat rådet att söka kontakt med ungdomsmottagningens kuratorer om hon är under 25 år. "Jag är inte under 25 år", säger hon.
Anna, som egentligen heter något annat, bor i Älvsbyn och är i 30-årsåldern. Hon har mått dåligt hela livet. När hon 2019 gick in i väggen och blev sjukskriven fick hon till slut diagnosen generell ångest och ptsd, posttraumatisk stressyndrom. Att gå hos psykolog regelbundet har hjälpt henne mot besvären, men sedan november förra året har hon inte fått någon hjälp alls hos Älvsbyns hälsocentral.
– Min psykolog gick i pension vid årsskiftet och sedan dess har jag inte haft någon att prata med.
I februari fick hon träffa en läkare som skulle undersöka möjligheten till samtalsstöd. Efter en lång tystnad och månader av påtryckningar fick hon i maj till slut ett svar av en enhetschef på Älvsbyns hälsocentral. I brevet står det att de hoppas att rekrytera en ny psykolog innan hösten. I väntan på det hänvisas hon till Svenska kyrkan, ungdomsmottagningen om hon är under 25 år, eller privata företag.
Brevet avslutas med "jag hoppas du mår bra och har du någon fundering är du välkommen att höra av dig".
– Jag blev så arg. Hon gör säkert det bästa hon kan, men att skriva ”jag hoppas du mår bra” till någon som veckan innan ringer till vårdcentralen och gråter och säger att man inte längre orkar strida och kämpa för hjälp är skandal.
Hur ser du på att du blir hänvisad till ungdomsmottagningen eller kyrkan?
– Det är under all kritik. Jag är över 25 år och kan inte söka hjälp där och dessutom är jag inte medlem i kyrkan. Det känns bara så märkligt. Visst kan jag gå privat, men då kostar det multum.
Anna fick rådet av chefen på Älvsbyns hälsocentral att bland annat kontakta diakonerna på Svenska kyrkan som har utbildade samtalsterapeuter.
Efter brevet kontaktade hon hälsocentralen och krävde att de skulle göra något. Då fick hon träffa en läkare som skickade en remiss till vuxenpsykiatrin.
– De avslog remissen med motiveringen att de förstår att jag behöver hjälp, men de tror inte det kräver specialistvård. Problemet är att det finns ingen hjälp att få på hälsocentralen. Jag har kämpat sedan i november, nu orkar jag inte längre.
Hur påverkar det här dig?
– Det är fruktansvärt. Jag behöver någon att prata med regelbundet och nu har jag inte det. Jag har bra stöd från min familj, men de ska inte behöva ta det här. Jag vet att jag inte är ensam om att inte få hjälp och Regionen måste lösa det. Tyvärr har jag inget hopp.