"Jag var på väg att bli reseledare"

Det är en liten kvinna med mjuk röst och många skratt som slår sig ner i kyrkans sakristia. Klädd i svart och vitt med den styva prästkragen väl synlig.

-  Egentligen brukar jag inte ha prästskjortan så ofta, men för fotots skull så ... (skratt.)

När bestämde du dig för att bli präst?

-  I högstadiet utvecklades tanken mer och mer, och efter gymnasiet sökte jag till teologen i Uppsala. De flesta av mina kursare var betydligt äldre än jag, och jag kände att jag saknade livserfarenheten de verkade ha. För att få mer erfarenhet jobbade jag bland annat som väktare under studierna. Men det var inget för mig, direkt ...

Tvivlade du någonsin på att det var präst du skulle bli?

-  Mitt i teologiestudierna tänkte jag faktiskt "Nä, nu lägger jag ner!" Jag beställde blanketter för att bli reseledare, men när jag skulle fylla i dem kände jag "vad håller jag på med?". Man behöver nog göra utbrytningsförsök för att förstå att man är på rätt väg.

Fick du någon tydlig kallelse till ditt yrke?

-  Jag tror inte många får en direkt kallelse utan det kommer smygande. När jag hade intresseanmält mig till vidare präststudier fick jag träffa ärkebiskopen. Han frågade om just kallelsen och jag fick ur mig "Jag tror att Gud vill att jag ska vara präst". Samtidigt som jag sa orden tänkte jag: "Oj, så dåligt svar". Men han bara tittade på mig och sa "Det tror jag också".

Du vara bara 27 år när du prästvigdes, har du haft åldern emot dig?

-  De första åren reagerade folk på min ålder. Många ser fortfarande präster som gamla, visa män och så kom jag, lika gammal som deras barnbarn. Fler tänkte nog "Hur ska det här gå?" Men det gick. Jag fick jobba extra med att inge förtroende. Men nu firar jag snart mitt 12:e år som präst, det är som en födelsedag i sig.

Gör folk skillnad på dig som kvinnlig präst och dina manliga kollegor?

-  Som i resten av samhället är det vanligt att kommentera kvinnor efter deras utseende och män efter deras bedrifter. Att säga: "Visst är det en grann präst vi fått hit", om en man är nog inte vanligt. Men jag tror även att jag som kvinna och mamma kan bemöta församlingen på att annat sätt. Det är mer legitimt för mig att lägga en arm om en sörjande än vad det är för en manlig präst.

På en mindre ort som Älvsbyn, kan du någonsin koppla bort yrkesrollen?

-  Jag är vigd till min tjänst och det innebär att jag är präst jämt. Om någon ringer när jag är ledig så tar jag det. Men jag känner också att jag får koppla bort och bara vara Anna-Karin och mamma. Ibland svårt att veta om man är präst eller privat, men jag vill ha det så. Jag vill att folk ska känna igen mig på byn och komma fram och prata om de behöver.

Under 2004 jobbade du som garnisonspastor i Boden. Hur var det att verka som präst bland militärerna på I19 och F21?

-  Ja du ... (skratt) det var en helt ny värld, och helt nya arbetsuppgifter. Det handlade mycket om att finnas där för lumparna. Många hade aldrig varit så långt hemifrån, eller så gjorde flickvännen slut. Men det blev en hel del existensiella frågor också, som hur de skulle reagera om det blev skarpt läge. Jobbet var väldigt roligt, men samtidigt saknade jag församlingsverksamheten. Så när vikariatet slutade kom jag tillbaka till Älvsbyn.

I år har du jobbat i Vidsel och Älvsbyn hela julen. Hur var det?

-  Det är jätteroligt att jobba under jul, jag tycker om stämningen i kyrkan då. I år hade jag dessutom hunnit planera i förväg så det vara bara att komma till kyrkan, jobba och sedan gå hem. Jag har lärt mig av tidigare misstag ... En jul blev det paketöppnande, glada barn och sen fick jag gå och skriva julottans predikan. Det var inte helt lyckat.

Men på nyår är du ledig. Vad har du för nyårsplaner?

-  Jag ska tillbringa nyårsafton med goda vänner och jobbar sedan nyårsdagen igen. Men då får jag faktiskt lite hjälp med gudstjänsten av en vän som utbildar sig till präst!

&quot;Jag var på väg att bli reseledare&quot;

"Jag var på väg att bli reseledare"