Föräldrarna hade nyligen separerat när Natalia Widmer flydde till Sverige. Av olika orsaker valde hon att inte uppge sin och barnens rätta identitet för Migrationsverket.
Dyr avvisningsmiss
För drygt ett år sedan, närmare bestämt den 4 april 2005, väcktes Natalia Widmer och hennes barn vid fyratiden på morgonen av två polismän, som på uppdrag av Migrationsverket skulle verkställa beslutet att avvisa dem. Fyra representanter från svenska polismyndigheten eskorterade familjen till Alma Ata i Kazakstan. Väl framme tog det stopp vid gränsen eftersom familjemedlemmarnas identitet inte kunde styrkas. Det var bara för resesällskapet att åka tillbaka till Sverige, en avvisningsmiss som kostade svenska skattebetalarna i runda tal cirka 125 000 kronor.- Kazakstanska gränspolisen förvånade sig över att så många myndighetspersoner måste följa med och bevaka mig och barnen. Det var som om jag varit en högt uppsatt person, en drottning, säger Natalia Widmer, som kommit över den traumatiska händelsen ganska bra vid det här laget och hoppas att även sönerna ska kunna göra det så småningom.
Tillfälligt tillstånd
Efter hemkomsten till Älvsbyn den 5 april återstod bara att vänta för Natalia Widmer.- Det var svårt många gånger, men tack vare mina snälla vänner i Korskyrkan och EFS orkade jag hålla ut, säger hon och tar fram det senaste brevet från Migrationsverket, daterat den 7 mars 2006.
- Det står att vi har fått uppehållstillstånd genom den tillfälliga asyllagen, men bara för ett år eftersom vi fortfarande saknar pass.
Den 31-åriga flyktingkvinnan har inte vågat kontakta kazakstanska ambassaden än. Det finns ingen ambassad i Sverige, så hon måste vända sig till Norge eller Storbrittanien för att få sin och pojkarnas identitet klarlagd.
- Jag ska försöka ta mig samman och göra det, men först måste jag komma över rädslan att vi ska bli tillbakaskickade.
Trygg framtid
Natalia Widmer har bestämt sig för att stanna i Älvsbyn med sin familj. I väntan på att en lämplig bostad ska dyka upp bor de kvar i Migrationsverkets lägenhet på Hallonstigen.- Nu ska jag först och främst lära mig svenska. Sedan vill jag så fort som möjligt ha ett arbete, säger hon och berättar att hon nästan var färdig med en utbildning till programmerare när de flydde från Kazakstan.
- Det skulle vara roligt att återgå till databranschen, men det är inte så viktigt vad jag får för jobb. Huvudsaken är att mina pojkar får en trygg framtid. Jag tror att de kan få det i Älvsbyn, här är alla så snälla med oss.<\c>