I början av februari kom Pernilla Öhlund hem från Australien där hennes storasyster Charlotte Hall har bott sedan 2009. I knappt en månad har hon varit i Sydney för att stötta vid sin storasysters sjukhusvistelse.
– Jag är ändå imponerad över sjukvården i Australien. Men jag har funderat mycket kring om hon skulle bli ruinerad av att ligga på sjukhus. Man vet ju bara hur det funkar i Sverige och jag tycker att Sverige har en bra sjukvård även om det finns brister, säger Pernilla Öhlund.
Symtomen har kommit smygande för Charlotte och Pernilla berättar att hennes storasyster har hittat lösningar för att försöka ha en fungerande vardag.
– När det kommer så där smygande så höjs ju nivån över vad man tycker är okej. Hon har haft tabletter mot diarré i plånboken som hon knaprat i ett försök till att ha ett normalt liv.
Tre dagar innan jul ringer Charlotte sin lillasyster hemma i Sverige och då har hennes hälsa kraftigt försämrats.
– Då hade hon inte kunnat äta sedan den nionde december och var inlagd på sjukhus. Hon orkade knappt prata och då förstod jag hur dåligt hon faktiskt mådde.
Charlotte har sedan tidigare diagnosticeras med ulcerös kolit, som är en inflammation i slemhinnan i tjocktarmen och i ändtarmen. Vanliga symtom är blod i bajset och diarréer.
När Charlottes australienska kompis Cherie Shaw hör av sig till Pernilla och den övriga familjen i Sverige så inser de allvaret.
– Hon hade satt sig in i allt och hört vad läkarna sa. Vi i familjen började förstå att det här är inget som går över på en dag, eftersom hennes tarmar har varit så dåliga under en lång period.
Pernilla bestämmer sig för att resa till Sydney och den femte januari är hon på plats.
– Efter två dagar hade jag min första mentala breakdown. Det var så surrealistiskt att komma till en tom lägenhet och att lära mig köra bil på fel sida av vägen för att ta mig till och från sjukhuset.
När Pernilla kommer på plats har Charlottes tillstånd blivit något bättre och hon orkar med kortare samtal mellan skoven av smärta. En av Pernillas viktigaste uppgift är att hänga med i samtal med läkare och specialister. Charlotte är för svag för att ta till sig informationen.
– Det har handlat mycket om att hålla koll på medicineringen, vilken medicin har hon fått och vilken har hon inte fått? Vad har specialisterna testat och vad tror de är nästa steg, säger Pernilla och fortsätter:
– Man har suttit där med anteckningsblocket och försökt hänga med. Jag är duktig på engelska men med medicinska termer behöver man ofta stanna upp och googla.
Läkarna konstaterar att Charlottes tarmar är så inflammerade att hon dagligen behöver röntgas eftersom läkarna är rädda att de ska spricka. På det är hennes kaliumvärden väldigt låga.
– Har du för låga värden riskerar kroppens organ att stänga ner. De har matat henne med kaliumdropp men hon har också fått så mycket kortison att hon inte tagit upp det.
Läkarna provar flera läkemedel och Charlotte svarar i omgångar bra på medicinen men återgår till ett sämre tillstånd. Då återstår bara operation.
– De hade verkligen försökt med alla medel att undvika operation. En av specialisterna beskrev det på ett ganska bra sätt, han sa till Charlotte: Du är unik, men du är inte unik på ett bra sätt för din kropp svarar inte på en enda behandling så som vi förväntar oss.
Trots att Pernilla bokar om sin hemresa och förlänger vistelsen med en vecka så är Pernilla tillbaka i Älvsbyn när Charlotte genomgår en stomioperation.
Hon trodde aldrig att hennes storasyster skulle vara kvar på sjukhus så länge och efter att ha nollat inkomsten i sitt företag i januari behöver hon resa hem för att jobba.
– Hade inte Charlotte pushat på så mycket att jag skulle åka hem så hade jag bokat om hemresan igen.
Charlotte jobbar som teamleader och säljer produkter till frisörsalonger. Pernilla Öhlund beskriver det som att hennes syster har god ekonomi men sjukhusvistelsen har så klart negativ påverkan på ekonomin och inte minst på umgänget med hennes elvaåriga dotter.
– Därför har vi startat en insamling för att ge dem en chans att ta igen förlorad tid. Det har kommit de mest oväntade donationerna, säger Pernilla.
Charlotte är fortfarande på sjukhus och har ännu inte fått något hemgångsdatum. För henne är nätterna värst och de kantas av ångest och panikkänslor.
Insamlingen betyder oerhört mycket för Charlotte då det minskar stressen för hur hon ska klara av att betala räkningar.
– Kanske får jag en chans att se familjen igen efter det här, det är sju och ett halvt år sedan jag var i Sverige, skriver hon till PT.