Rejäla rallarsvingar utdelades sommaren 1893 i Älvsbyn när rallarlagen skulle göra färdigt sträckan mellan Vännäs och Boden och sedan mötte Älvsbyborna med knytnävar och andra tillhyggen. Den händelsen betecknas som ett av Sveriges största slagsmål, som varade i dagarna tre.
När järnvägen byggdes var det svåra tider i Sverige. För många öppnades en möjlighet till arbete när spåren skulle dras genom Sverige. Arbetet var hårt, men lockade med äventyr och inkomst. Många söderifrån drogs till arbetet, och det kunde ofta bli bråk där de drog fram. Tidningarna talade om "sydlänningar". Rallarlagen hade regler som sa "sup dig inte full och slåss aldrig förrän du blir tvungen, men slå då av bara fan".
Rallarna fick dåligt rykte om sig som bråkstakar, men ofta berodde det på att lokalbefolkningen inte var direkt välkomnande. Och när rallarna blev dåligt bemötta så skulle det skipas rättvisa. Det var det som hände i Älvsbyn. Männen i samhället ansåg att den kvinnliga ungdomens moraliska säkerhet äventyrades i samband med att rallarna skulle dra fram genom samhället. När då rallarna till slut fick en ledig helg i samband med marknaden i Älvsbyn så träffade de Älvsbyborna som klådde upp alla rallare som de träffade. Man tror att det var någon slags hämndaktion mot rallarna efter en hel del mindre bråk på orten. Bland rallarna fanns folk som man sa "inte tålde sprit". Även kvinnor ska ha hjälpt till under bråket genom att skaffa "bastanta tillhyggen" åt kämparna.
Per Lundman från Rosfors fick den första smällen och efter några ögonblick var torget en enda stor krigsscen. Man tog benen från torghandlarnas bord och använde som tillhyggen. Rallarnas egen länsman och traktens länsman ska också ha bråkat om vem som började slagsmålet. När ordningsmakten inte kunde hantera slagsmålet så sändes en begäran till landshövningen om hjälp. 32 militärer och en löjtnant med skarpa vapen skickades till Älvsbyn för att stävja det upplopp som pågick. I tre dagar slogs man oavbrutet på torget innan rallarna till slut var besegrade. Ingen blev ihjälslagen just då, men en rallare som kallades Blekinge-Pelle ska ha dött av sviterna från när han fick en sten i huvudet under slagsmålet. Militären fick stanna kvar under resten av sommaren för att bibehålla lugnet i samhället i och med att rallarna hotat att de skulle "göra mos" av älvsbyborna.