Amanda tar emot med kaffe och kaka i sin lägenhet som hon delar med sin sambo Elin. I hallen finns en hel vägg av höga stövlar och en bakom soffan i vardagsrummet hänger en liten prideflagga. Det har gått drygt ett år sedan hon kom ut som transsexuell.
– Det blev minst sagt blandade reaktioner. Många undrade om jag skojade eller menade att det var något slags effektsökeri. Jag hade våndats länge men kände att nu får det vara nog. Jag hade en längtan att vara den jag faktiskt är, säger Amanda Turstedt.
Redan när hon började skolan kände hon att hon inte passade in med killarna i klassen utan hade alltid mer gemensamt med flickorna. När hon kom i puberteten och hade kroppen full av hormoner undrade hon mer och mer hur det skulle vara att vara kvinna.
– När jag kom upp i 30-årsåldern kände jag att nu vill jag vara den jag är. Jag läste historier om folk som vågat komma ut som transsexuella och jag kände mig avundsjuk för att jag inte själv hade vågat, säger Amanda.
Hennes flickvän Elin har varit ett stort stöd i hennes resa de senaste åren.
– Hon har verkligen pushat och gett mig stöd. Jag berättade som det var och hon sa bara "Jaha, men vad kul!"
Att komma ut offentligt var däremot svårare och föranleddes med mycket vånda.
– Jag var helt enkelt skiträdd. Rädd att människor skulle skratta och peka. Att inte tas emot som en "vanlig" människa. Och visst har det väl hänt. Men jag blir mer och mer säker i mig själv, man växer in i den könsroll som man ger sig in i.
Många som hon trodde var hennes vänner har lämnat Amandra sedan hon kom ut, även de som sade sig vara helt okej med det var helt borta efter ett par månader. Folk har även kritiserat hennes omdöme som förälder.
– De har sagt "hur kan du göra så här mot dina barn, det är så fel", men för dem är jag samma människa. De kallar mig fortfarande pappa så klart, det är svårt att ändra på. Ibland frågar jag dem om det, jag är väl ändå lite rädd för att jag ska ha ställt till det för dem, men det är knappt någon som sagt nånting till dem om det.
Över tiden har samhället blivit mer och mer öppet för HBTQ-personer. Men Amanda tycker att vi har lång väg kvar att gå.
– Samhällsutvecklingen har egentligen gått för långsamt. Vi borde ha vaknat upp mer vid det här laget och vara accepterande. Alla behöver inte vara engagerade. Men man borde man kunna acceptera människor för vilka dom är, kunna se människovärdet hos alla.
Som många andra obehandlade transpersoner har Amanda dragits med olika psykiska besvär som ångest. Hon har bara inte kopplat det till att hon är transsexuell tidigare och tycker att fler borde få hjälp och behandling tidigare.
– Det är många som börjar må väldigt dåligt redan när de är unga och det är då de måste få hjälp. Det är många transpersoner som begår självmord och är helt ensamma i sin ångest och tror att ingen annan känner som de gör.
Amanda vill visa att det finns fler transpersoner, även på mindre orter som i Älvsbyn. Att de inte är ensamma.
– Jag vill bidra till en förbättring. Det är många som inte vågar komma ut som känner att det inte finns någon som förstår, men det gör det.
Amanda har själv inte påbörjat hormonbehandling än, men har förhoppningar om att komma igång så snart som möjligt. Tills dess är sminket viktigt.
– Det finns inget värre än att se mig själv i spegeln på morgonen och se skäggstubben, en karl. Jag behöver inte se en toppenbrud i spegeln, bara kunna se på mig själv på ett sätt som känns rätt.