Under brandkunskapen i lumpen hade han inga planer på att bli brandman.
– Vi var ute och fjanta med en brandsläckare, och jag tänkte "vem kan välja att jobba med sånt här". Det var ett halvår innan jag började, säger Ulf Nilsson.
Under pappaledigheten efter att han muckat fick han en förfrågan – och där började den 41 år långa resan som tar slut den sista september.
Nilsson berättar om den stora förändringen inom räddningstjänsten samtidigt som han bläddrar i sina tidningsurklipp.
– Tidigt 80-tal så hände det saker över hela landet. Det blev på något vis lite mer seriöst, säger han.
Översvämningen
– Var vi på en utryckning i mitten av 70-talet var det inte tal om att använda rökskydd. Det var i extremfall, för de blev ju smutsiga. Det var som tabu. Var man på en bilbrand till exempel, så fick man stå och tugga rök. I dag är det precis tvärtom, fortsätter han.
Tidigt 90-tal blev han brandinspektör/insatsledare och ett par år efter satte vårfloden igång den kanske mest hektiska tiden under hans yrkesliv – översvämningen 1995.
– Jag minns så väl när vi var och satte ut en käpp på Selholmen en morgon för att se hur fort vattnet steg. På eftermiddagen hittade vi inte käppen, men inte för att någon hade tagit den utan det hade stigit flera centimeter i timmen.
Starkaste minnet
Bron över älven på Norrabyn blev en kritisk fråga – och Nilsson ville absolut inte gräva av den.
– Jag hade ju inga mandat så, men jag tyckte det var vansinne. Det hade blivit katastrof om det hade varit så dumma. Det var tur att vi fick hjälp av militären som kom och sa precis som det jag. Om vattnet skulle stiga så mycket skulle de lyfta upp bron så att vattnet skulle få strömma under, för den ligger lös på pelarna, säger han.
Han försöker att inte ta med sig jobbet hem och lyckas ganska bra. Men något som etsat sig fast är när han var först på plats vid en bilbrand som tog livet av en treårig pojke.
– Det är det absolut starkaste som sitter kvar. Jag var på väg till en skogsbrand och fick larmet. Jag var bara två minuter bort så jag tar det sa jag, då först sa de att det var ett barn kvar i bilen, säger Nilsson.
Nära mista livet
– Jag hade ett barnbarn i samma ålder då, och att höra pojken säga att han inte orkar mer... Det var så fruktansvärt hemskt så jag vet inte vad, fortsätter han.
Han har varit skonad från att rädda anhöriga, men har själv varit nära att mista livet.
– Jag kom med brandbilen från Vidsel, och vid Nystrandsbron kör det ut en bil 15 meter framför. Jag flög ut genom rutan och landade på vägen och bilen åkte ner i ravinen. Lite skadad blev jag, men det gick bra. Man ska ha väldigt tur om man klarar sig oskadd från en sådan olycka.
Kunde räddat skolan
En brand som sitter kvar är Lekenskolan.
– Det där är bara pinsamt att prata om egentligen.
Känns det som att den hade gått att rädda?
– Om jag säger så här, halva skolan skulle inte ha brunnit ner. Jag försökte få tag på maskiner som kunde köra rakt genom skolan och dela av den, men lyckades inte.
Det faktum att branden bara var över gatan gjorde inte saken lättare – som många kanske tror.
– Det är ingen fördel. Vi var så många här då att det var svårt att hålla reda på var alla var. Sedan brann det så mycket att det var svårt att strukturera upp organisationen, och då det blir fel från början är det svårt att hinna ikapp, säger han.
"Det känns bittert"
– Det var folk på station när det började brinna, och de var där på två minuter. De försökte göra allt de kunde, men elden kom in i undertaket och det gick väldigt fort. Nu spekulerar jag ju bara, men det känns inte bra. Det var ingen bra insats, så det känns lite bittert, fortsätter han.
Men det är inte bara tragedier han minns. När han ska ta fram ett roligt minne dyker en historia upp som är känd på de flesta av landets brandstationer. En tjänsteman från Räddningsverket (dåvarande MSB) skulle hämta några utbytta servicegrejer till VMA-anläggningen, tutan som räddningstjänsten testar måndagar var tredje månad.
– Då hade vi precis fått nya garageportar med motor. Jag gick med en portöppnare i fickan, och när vi gick genom vagnhallen tryckte jag på knappen och sa "denna port är hopplös", säger Nilsson.
Något förvirrad
– Jag gick och tryckte ner den på väggen och så frågade jag tjänstemannen om han hade en mobiltelefon. Det var inte alla som hade det då, men det hade han. Så jag sa att det var den som spökade, fortsätter han.
Nilsson ber mannen trycka på knappen han svarar med för att öppna porten.
– Och jag stod ju men handen i fickan och tryckte på knappen när jag såg att han tryckte på sin telefon. Tryck på den du avslutar samtalet med så åker den ner, sa jag.
Den något förvirrade tjänstemannen provade flera gånger innan han till sist frågade om han kunde köra in bilen medan han lastade grejerna.
Kunde inte hålla sig
– Jo sa jag, men jag måste på toaletten. Då gick jag till Roger (Bohman) och hämtade han och vi gömde oss i bandvagnen och tittade när han satt i bilen och tryckte på telefonen. Jag körde ju upp porten, så han körde in bilen och lastade.
När Nilsson kom tillbaka från "toaletten" gick de och åt lunch på Fluxen. Men de hamnade en bit från varandra vid bordet – och efter en stund hör han hur tjänstemannen berättar om porten för kommunens byggnadsinspektör.
– Så då var jag inte så att vara tyst, så jag visade kontrollen och berättade. Men han åker ju runt överallt i landet, så jag brukar säga det när det ringer någon och undrar något från en annan station. "Be bara Dan, han har ju telefon", säger Nilsson och skrattar.
Fotnot: MSB står för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och VMA står för Viktigt medelande till allmänheten.