– Man kan ju faktiskt börja ifrågasätta om det här är något som lantmäteriet satt i system, säger Sören Nilsson efter att ha läst artikeln om Ederlöv och Galtis, ett upplägg för att tjäna pengar utan att behöva göra något?
Nilsson berättar om en tänkt fastighetsreglering av hemgården, som gått i arv i flera generationer.
– Min pappa styckade av stamfastigheten i tre tomter 1949. När jag tog över köpte vi tillbaka en av tomterna och byggde ett pensionärsboende åt pappa där, som han bott i till han gick bort. Då ärvde jag och min syster tomten och jag, som bodde kvar, köpte ut henne.
När så Sören Nilsson skulle göra ett eget generationsskifte, föddes tanken på att göra en fastighetsreglering och köpa tillbaka den "halva" tomt som saknades för att kunna göra en enda fastighet av alltihop igen och bygga ytterligare ett nytt hus.
– Då kontaktade jag lantmäteriet för att fråga om det var möjligt och hur man i så fall skulle gå tillväga, berättar han.
Backade
Nilsson fick till svar att det var fullt möjligt, men ombads att fylla i ytterligare några uppgifter, vilket han gjorde.
– Sen pratade jag med tjänstemannen igen, fick klart för mig att det skulle kosta mellan 10 000 och 20 000 kronor och då drog jag öronen åt mig. Jag tyckte det var mycket pengar för en formalitet, särskilt då värdet på tomten är mycket lägre, säger Sören Nilsson.
Han meddelade lantmäteriet – muntligt – att "nä, det här får vi nog sluta ut, vi avvaktar så länge" och lät saken bero. Familjen löste sedan problemet utan formellt köp och fastighetsreglering, man skrev istället ett arrendekontrakt på 50 år med släktingen som ägde tomten.
Tre års "arbete"
Så långt var allt frid och fröjd. Det nya huset byggdes och livet rullade på. Sören Nilsson hade helt glömt av sina förehavanden med lantmäteriet, när han plötsligt en dag – mellan två och tre år efter händelsen – blev uppringd av samma tjänsteman, som undrade hur han egentligen tänkt göra med ärendet?
– När jag svarade att det var skrinlagt alltihop, fick jag till svar att då måste jag avsluta ärendet officiellt också, vilket jag tyckte var märkligt då jag aldrig beställt nånting, men hon framhärdade att det måste göras så jag skrev på pappret de skickade, berättar Nilsson.
Någon vecka senare kom en räkning på 8 000 kronor och sen en räntefaktura på ytterligare några hundra, betalning för – ja, vad? undrar Nilsson.