Videon är inte längre tillgänglig
För sex år sedan var det något som inte stämde. Anna Lundh hade precis börjat gymnasiet men var ofta så trött att hon inte tog sig ur sängen.
– Kroppen var tung och jag kände att allt jag gjorde var extra jobbigt. Jag var tvungen att sova minst tolv timmar per dag. Jag orkade inte med viktiga saker heller, säger hon.
Läkarna hittade inget på ett flertal läkarbesök.
– I och med att jag även hade ont i huvudet fick jag åka på akupunktur, mer än så hände inte då. Och det hjälpte inte.
Efter att ha kämpat sig i genom ett år på gymnasiet gick det inte längre. Till slut märkte man att Anna Lundh hade kraftig järnbrist.
– Det var sju läkare som sa att jag inte hade järnbrist. Sedan visade det sig att jag hade helt slut järn och var tvungen att gå på järndropp flera gånger i veckan i flera veckors tid.
Hur var det att inte veta vad som var fel?
– Allt kändes så hopplöst. Det kändes som att ingen trodde på mig och allt det jobbiga blev mycket värre.
För två år sedan fick hon diagnosen hypotyreos. Det innebär att sköldkörtel och ämnesomsättning inte alls fungerar som den ska.
Läkarna skrev ut Levaxin.
– Då mådde jag bättre ett tag. Saker kändes lättare och jag blev mindre trött, men fortfarande var det som att saker inte stod rätt till. Det blev inte bra, bara bättre, säger Anna Lundh.
Nu bor hon i Kiruna tillsammans med sin pojkvän. Hon fick jobb på en snabbmatsrestaurang – men tvingades sluta i höstas.
21-åringen blev plötsligt sämre och fick problem att gå.
– Jag har varit sjukskriven från jobbet nu i flera månader för att jag inte kan jobba. Jag kan inte riktigt gå ut och egentligen inte göra så mycket alls eftersom jag känner smärta hela tiden.
Hon har även tappat hår, ögonbryn och ögonfransar efter att hon blev diagnoserad med Hypotyreos. Men ingen vet varför.
Hur är det att inte veta vad det beror på?
– Det känns som att mitt liv bara står still. Att det inte händer något. Jag kan inte komma i gång och göra något jag vill eftersom allt drar ut på tiden hela tiden. Det är en evig väntan hela tiden.
Ändå håller hon energin uppe.
– Till och från så tillåter jag mig själv att bryta ihop eftersom att allt känns så jobbigt. Man kan inte alltid hålla skenet uppe, men jag är optimistisk.
Vad hoppas du på nu?
– Jag hoppas att saker ska bli bättre och att jag får hjälp att slippa smärtan. Att jag kan återgå till jobbet och börja leva som jag vill.