Efter 39 år som lärare och många år som pensionär har Dick Öhman inte alls glömt flottarlivet. Han har mycket som påminner honom, som den här skulpturen han fått av flottarkamraten Kjell Gustafsson från Abraure.
– Jag liknar Piteälven som en björk där grenarna är småbäckarna. Jag började flotta i grenen som är Vistån, säger Dick Öhman och skyfflar runt på ett knippe bilder. Bland annat på fyra av de båtar han körde som bogserare under sin flottarkarriär innan han studerade färdigt och blev lärare i Vistträskskolan. Hans far var förman inom flottningen och Dick började 1960 som 16-åring.
– Flottningen var ett jobb som många ville ha kan jag säga. Det var ett sätt att tjäna rena pengar i självhushållningstider. Efter vårbruket kunde man då få ett flottarjob. Timlönen var låg, men det var ofta många timmar per skift. 9,80 kronor timmen fick jag 1969. Eftersom jag pluggade tyckte jag det var ganska bra betalt, säger Dick Öhman.
Flottningen jobbade han med i elva säsonger som allt från roddare, stävare och bogserbåtsförare. Han har pysslat med flottning i allt från Vistån upp till Vuolvojaure men mycket kring Moskoselstrakten. Efter ett helt liv som lärare i Vistträsk började han berätta historien om flottningen i Piteälven.
– Det var en tjärbrännarkurs i Vidsel som någon sa "Dick du har ju varit uti flottningen. Kan it du komma hit till oss och berätta?", så jag satte ihop ett föredrag. Jag har hållit det ett 20-tal gånger. Det blev som en hobby för mig, säger Dick Öhman.
En illustration av Storforsen före1878 då man tog itu med den problemartade forsen en gång för alla. Då byggdes timmerkistorna för första gången som man ser på sidan av forsen än idag.
Vuolvojaur/Forsnäs var länge "början" av flottningen. Förr i tiden fanns en del "långflottare" som drog upp dit när isen skulle gå. Uppe i Forsnäs bodde en båtbyggare vid namn Burman som byggde flottarbåtar hela vintern tills de skulle komma upp.
– Då drog gubbarna upp dit på vårskaren på gamla uttjänta skidor som de lämnade på plats, med full packning på ryggen och väntade på att älven skulle gå upp. Man fick väl räkna med en vecka på skidor innan man var framme. Det är runt 14-15 mil åtminstone. Folk längtade till det där och låg i kökssoffan fullt påklädda med flottarstövlarna och väntade på att inställa sig, säger Dick Öhman.
"Det här är båtsaken. Det här var 90 procent av flottningen. Det viktigaste verktyget", säger Dick Öhman och visar en båtsak han fortfarande har kvar. Den fästes på ett långt skaft och kunde användas för att putta och dra i timret beroende vilken del man använde.
I båtarna fanns en rangordning. Båtföraren rodde fram, nybörjaren satt vid bakårorna. Stävaren var längst bak och jobbade med båtsaken, en lång krok som man både kunde dra och trycka bort timmer med. De flesta forsar fick man forsränna nedför med båten lite snett och så med sikte på det blåaste vattnet för att undvika bottenkänning och kantring. Några flytvästar var inte aktuella innan en bit in på 60-talet.
– Det var ganska roligt, det gungade på ganska bra. Ett av undantagen var Storforsen. Det går inte. Än idag har ingen gett sig ut där. Så där fick man dra båten på land istället.
Hur tungt var jobbet?
– Ja nog var det tungt nog. Jag studerade i Luleå, och de hade ett styrketräningsrum som jag brukade vara till på våren och träna för att komma igång lite. Men nog var man öm om händerna ändå, särskilt de första veckorna. Men det var som härligt också. När vi far ut nu och ska campa och grilla så dras vi ju till vattnet. Så det var alltid en trevlig miljö, säger Dick Öhman, och fortsätter:
– Och så var det alltid väldigt fina arbetskompisar. De äldre var väldigt bra på att underrätta oss yngre när det var för farligt. Vi ville gärna plocka fram dynamiten lite för snabbt, för det var ju kul att spränga. Men de äldre ville gärna hitta en lösning och vara och peta och rycka lite, "hä gå sander för möche", sa dom. Oftast gick ju "bröten" upp utan dynamit.
I Storforsen blev det en del bråte kvar, då det inte var möjligt att åka ut med båt och peta till det på samma sätt som på andra ställen.
Som högst upp har man provflottat från Västerfjäll i Tjeggelvas. Men då fick man inte ned timret samma år utan det fick övervintra i Forsnäs. Som mest var Piteälven utbyggd för flottning i 125 mil. 1872 beviljade riksdagen 176 000 kronor för att rensa upp Piteälven med biflöden för flottningen. 1878 byggdes timmerkistorna i Storforsen och det är sedan dess forsen ser ut som den gör idag.
1850 fick flottningen fart då efterfrågan ökade. Då kom första ångmaskinen till sågen i Storfors utanför Piteå. 1884 bildades Pite flottförening istället för att alla skogsbolag skulle flotta var för sig och hålla koll på vem som ägde timret. 1930 blev det lag om att flottarlag var på över tio personer skulle man ha kocklag. Fram tills dess fanns inte heller några kojor.
– De drog upp båten och låg under den, eller i tält eller under en gran, säger Öhman.
Före motorbåtarna användes vad som kallades för spelkudde. En timrad flotte med spelanordning och varpa som fästes i ankare. Så gick man runt och drog sig vidare. Det behövdes på större sjöar för att bogsera timmer.
Flottarna var nästan uteslutande män. De damer man hittade inom flottningen var oftast kokerskor.
– Fram tills vi närmade oss kusten. Där på sorteringen i Böle var de dryga hundratalet som jobbade när de var som flest. Där fanns det en hel del tjejer som jobbade, säger Öhman.
Här slutade flottningen vid sorteringen vid Böle 1982. På bild syns Johan Karlsson som var flottare i Piteälven i över 50 år.
1955 gjordes det 48 000 dagsverken åt Pite flottningsförening flera miljoner stockar. En imponerande arbetsgivare över hela Pite älvdal. Men 27 år senare var det slut.
– Det divideras ibland när flottningen i Piteälven slutade. Men jag vet att pappa slutade 1980. Då var det en som tog över och jobbade vidare i två år. Så 1982 var sista året som Piteälven flottades. Då ägde Assi allt timmer som var i älven. Det var näst sista älven i Sverige. Klarälven är den enda som flottades längre, säger Dick Öhman.
107 flottare fotograferades vid foten av Storforsen runt 1901.
Vad som hände var att det var slut riktig vildmark. 1982 behövde gubbarna inte dra iväg ut i vildmarken på vårskaren längre. Istället för att ligga påklädd på kökssoffan redo för årets stora äventyr så hade timmerbilarna helt tagit över på vägarna som dragits dit. Men cirka 150 år senare så syns fortfarande var de 176 000 kronorna som riksdagen beviljade för att rensa älven och biflöden i allt från kommunens stora turistmål Storforsen till små lämningar i älven utanför Selholmen.