Det var i juni 2014 som Maine Lindström tog med sin katt Molly till distriktsveterinären i Älvsbyn eftersom hon trodde att den var förstoppad. När veterinären klämde på magen skrek katten till av smärta.
– Det ramlade ut små bajslortar men veterinären tog ingen notis om det. Veterinären trodde att Molly hade en blödning på insidan av låret. Sedan tog hon röntgenbilder och påstod att hon hade en bit av en kota borta. Jag blev alldeles förtvivlad, säger Maine Lindström.
Enligt ägaren gav veterinären henne tre behandlingsalternativ: Ledfoder, avlivning eller besök på specialistsjukhuset i Strömsholm.
– Jag gav henne olja i maten så att hon skulle bli mjukare i magen. Efter någon månad blev hon full i magen med bajs igen och jag åkte tillbaka till veterinären, säger Maine Lindström.
Veterinären tog nya röntgenbilder och skickade sedan vidare dem till Specialistdjursjukhuset Strömsholm
– När de kom tillbaka så bad jag att få röntgenbilderna och journalen. Då stod det klart att det inte var något fel på Mollys rygg. Då tog jag med mig katten och åkte till veterinären i Öjebyn. Där sade de att hon hade en nervskada på tarmen som gjorde att hon inte kunde bajsa. Med den vetskapen så avlivade jag Molly.
Maine Lindström anmälde distriktsveterinären i Älvsbyn för felbehandling.
– Jag tycker att Molly har blivit väldigt illa behandlad, säger hon.
Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård konstaterar att det i många fall krävs specialistkunskap för att kunna bedöma röntgenbilder.
”Mot denna bakgrund kan man inte alltid kräva av en icke specialiserad veterinär att hen ska kunna göra fullständiga bedömningar av röntgenbilder utan specialisthjälp”.
Enligt ansvarsnämnden har veterinären gjort en ambitiös och riktig undersökning.
”Den kritik som kan riktas mot veterinären är att hen borde ha väntat med att föreslå avlivning tills hen var mer säker på en diagnos. Denna kritik är dock inte tillräcklig för att veterinären ska åläggas en disciplinpåföljd.
Veterinären skriver till ansvarsnämnden för hälso- och sjukvård att hon kände sig tvingad att ta upp avlivning som alternativ eftersom Maine Lindström var tydlig med att katten inte fick lida och att den trots allt hade kraftiga smärtor vid första besöket.