Hon var redan då rullstolsburen och drabbad av sjukdom. Herman skötte trofast om sin hustru och gjorde allt för att de skulle ha en bra ålderdom tillsammans. För snart ett år sedan blev han änkeman. Då gick solen i moln för Herman Lidman.
- Jag hade diverse problem med hälsan och det blev inte bättre av att plötsligt vara ensam i lägenheten, säger han.
- Max var ursprungligen från Korsträsk. Vi kände varandra sedan unga år och brukade pratas vid när vi träffades utanför Fluxen, berättar Herman och tittar spjuveraktigt på Signhild.
- Du och jag träffades också för ungefär 60 år sedan. Du kockade ju åt mig i Sinkal utanför Jokkmokk när vi var nygifta båda två.
- Ja, då tittade vi aldrig åt varandra, men jag minns att jag tyckte det var roligt att vara kocka, skrattar hon och berättar vad det var som fick henne att sluta:
- Jag hade med mig två av barnen i skogskojan. När äldste sonen Larry var fyra år började han svära så hemskt att jag tänkte att det inte gick att fortsätta vara där. Jag skyllde språkbruket på dig, fast Max var inte så dålig på att svära heller.
På Källbacken började Herman och Signhild umgås under de dagliga aktiviteterna. Under rehabiliteringens gång kom de överens om att fortsätta träffas och dricka kaffe tillsammans när de kom tillbaka till Fluxen.
- Och på den vägen är det. Vi träffas i stort sett varje dag. Det bästa är att ha någon att äta middag med. Det är stor skillnad att sitta vid samma matbord som någon man tycker om och att sitta alldeles ensam med tallriken, säger Herman och får medhåll av sin nya vän.
- Herman har så roliga kommentarer. Det går inte en dag utan att han lockar mig att skratta, säger hon och ger honom ett varmt ögonkast.
- Hemtjänstpersonalen gör allt för att vi ska kunna komma oss till varandra. Det märks att de är glada över att vi slipper sitta ensamma, säger Herman och tillägger:
- Våra respektive barn är också glada för vår skull. Det gäller ju att ta vara på livet även om man är lite gammal och skröplig.