Videon är inte längre tillgänglig
Efter att ha spelat volleyboll med ett kompisgäng åkte Åsa Brännmark hem och skurade lägenheten. Mitt i städandet högg det till i ryggen – och sedan dess har hennes liv aldrig varit sig likt.
Älvsbytjejen åkte till akuten i Piteå där hon fick rådet att äta Alvedon innan hon skickades hem med sina ryggsmärtor.
– Jag kunde knappt gå, jag bara grät. Jag åkte hem och vilade och när jag vaknade dagen efter hade jag kissat ner mig, något jag aldrig tidigare gjort i vuxen ålder.
När hon inte fick hjälp i Piteå efter ett antal försök vände sig 22-åringen till Sunderby sjukhus.
– Där blev jag inlagd för första gången. De märkte att jag var förstoppad och det tog ungefär två veckor för dem att få igång min mage. De provade allt.
Man konstaterade att det inte var några ortopediska fel. Sedan fick Åsa kateter och instruktioner för att kunna tappa sig själv eftersom hon inte kunde kissa.
Trots att hon vid upprepade tillfällen talat om att hon inte kunde kissa undersökte man inte blåsan under de första månaderna.
– De lyssnade inte på mig. De sa att jag var spänd. Men till slut fick jag en kallelse till urologen och där såg man att det inte fanns några reflexer för att kunna tömma blåsan.
Förutom smärtan i ryggen och problemen med blåsan har Åsa även besvär med magen.
– Det är magen som är värst, men problemet är att de inte ser mig som en helhet. Jag får gå till urologen för blåsan, ortopeden för ryggen, kirurg för magen. Jag får gå på medicinavdelningen, till neurologen, gastro. De kan inte samarbeta.
Vid ett tillfälle har specialisterna på alla avdelningar som Åsa varit på planerat ett möte – men det uteblev.
– Ortopeden och neurologen ansåg att jag var färdigbehandlad.
Problematiken med att ingen avdelning tar ansvar för Åsa har även påverkat henne i sjukhussängen då en del inte har koll på hennes journal.
– Trots att det står att jag inte kan kissa och även fast jag sa det själv så satte de mig på toaletten och sa att alla kan kissa. De satte på kranen och tyckte att jag skulle sitta där tills jag hade kissat. Jag kunde inte sitta då för jag hade så ont i ryggen. De tvingade mig, men det kom ju så klart inget.
Blåsan måste tömmas regelbundet för att inte tappa spänsten och läcka hela tiden.
– De har struntat i att göra det många gånger när jag inte orkar göra det själv, säger Åsa Brännmark.
Mamma Annica intygar.
– Vi har alla hört dem säga "låt det komma i blöjan" flera gånger.
I december kulminerade Åsas förstoppning och 22-åringen blev återigen förd till sjukhus.
– Då var det riktigt illa, då var jag förstoppad hur länge som helst. Jag blev jätterädd eftersom jag inte vet vad det är, det är ju något som inte fungerar. De la in mig på ortopeden, men sa direkt att de inte kunde hjälpa mig.
När Åsa bad om att bli flyttad kunde ingen annan avdelning heller hjälpa henne.
På nyårsafton kom man överens om att hon skulle åka hem.
– Jag fick permission. De lovade att min säng skulle finnas kvar direkt jag ville in igen. På nyår låg jag bara hemma och mådde riktigt dåligt, så dagen efter kände jag att det inte gick att vara hemma. Men då var det fullt. De hade gett bort min säng.
Åsa och hennes pappa åkte ändå in till Sunderbyn och väl där fick hon ett eget rum i en tom korridor.
Hon fick nästan 20 laxeringsmedel och ett antal lavemang innan förstoppningen gav vika. Då var hon på väg att skickas hem med en slang och ett recept på ett hemmagjort lavemang.
– Vi som föräldrar vägrade helt enkelt. Vi krävde en vårdplanering, och då fick vi en sån, säger Annica Brännmark.
Det var först på kirurgavdelningen som Åsa upplevde att hon fick hjälp. Men de kunde heller inte hitta felet.
– Då fick jag hemtjänst. Det känns hemskt att vara 22 år och ha hemtjänst. Det är bra att det finns, men ingen ska behöva ha det.
Vad händer just nu?
– Det är det som är det hemska. Det händer ingenting. Jag fick ett papper där det stod att jag skulle få en kallelse om en månad, men det har redan gått en månad och de har inte satt upp mig på någon väntelista. Det har gått tio månader och jag vet fortfarande inte vad som är fel. Jag vill inte ha det så här längre, jag har inget liv. En bra dag för mig är när jag kan äta en måltid och kanske stå upp en stund.
Det enda framtidshoppet Åsa har fått kommer från Stockholm.
– Urologen i Sunderbyn har kontaktat en läkare på Södersjukhuset. Jag har inte fått det på papper, men hon har sagt att om inte Sunderbyn hjälper mig så kommer jag att få hjälp av dem. Det är det enda hoppet jag har nu.