"Grattis lillebror på 100-årsdagen!"

I söndags fyllde Älvsbyns kommuns äldste man Sven Lundkvist 100 år. Systern Beda Bergman är med sina 103 år Älvsbyns äldsta kvinna. Kanske är de Sveriges äldsta syskonpar.
Beda bor i en tvårumslägenhet på Storgatan i Älvsbyn och sköter fortfarande sitt hushåll själv med viss assistans av hemtjänsten. Till 103-årsdagen den 4 augusti hade hon i sedvanlig ordning bakat bullar, sockerkakor och kakor. Tillsammans med en systerdotter ställde hon till med kalas i lägenheten för släktingar och vänner.
- Det kom 47 personer, men finns det hjärterum så finns det stjärterum, säger Beda glatt när PT träffar henne på äldreboendet Ugglan där lillebror Sven bor sedan några år tillbaka.
Besök med sovstund
Dagen till ära är Sven uppklädd i finskjorta och slips. Beda berättar hur hennes vanliga söndagsbesök hos brodern brukar gå till:
- Efter gudstjänsten far jag till honom och har en liten sovstund. Jag sitter och sover i rullstolen, han ligger i sängen. Efter ett tag brukar han fråga: "Sover du Beda?" och jag svarar för det mesta ja om jag inte märker att han har vilat färdigt och vill stiga upp.
Alltid hjälpts åt
Ett annorlunda sätt att använda besökstiden kan man tycka, men helt i linje med Bedas lugna och kärleksfulla omsorg om sina närmaste: Det viktiga är att vara nära, inte aktiviteterna i sig.
Beda och Sven föddes i Grubban, en gård som låg mellan Älvsbyn och Tvärån.
- Tre av våra syskon dog som barn så vi blev åtta som växte upp tillsammans, fyra flickor och fyra pojkar. Jag är nummer sex i ordningen, berättar Beda, som numera bara har brodern Sven kvar i livet.
- Vi blev föräldralösa tidigt i livet och har alltid hjälpts åt. 1942, då jag jobbade i Stockholm, fick jag ett brev från Sven och min äldre bror Axel i Älvsbyn om att jag skulle komma hem och hjälpa dem. Så fick det bli. Jag tog tåget norrut och har aldrig ångrat att jag bestämde mig för att stanna kvar, säger den före detta mattanten på Älvsbyns realskola.
Skötte sin storebror
Som 93-åring tog Beda hand om sin tre år äldre storebror Axel och lät honom bo hos henne i tvårummaren på Storgatan. Sven bodde i lägenheten under och fick förstås också del av hennes omsorg.
- En dag badade jag Axel i badkaret och höll inte på att få upp honom. Då bestämde jag mig för att badkaret skulle ut. Samma kväll bar jag upp det till vindsförrådet, det var inte så svårt som man kan tro, säger Beda.
Axel dog vid 99 års ålder och vilar nu i familjegraven på Älvsby kyrkogård.
- Apropå graven har jag ett roligt minne av Axel, då vi var där för att titta till den och han fick se sitt eget namn på gravstenen. "Men vem har ordnat det här? Är det du Beda?" frågade han och jag var tvungen att erkänna att det var jag som låg bakom.
- Axels kommentar: "Men jär du så göudat! Jag lev’ ju!" kommer jag aldrig att glömma, skrattar Beda.
Krafterna sinar
Sven har jobbat i skogen och åt vägförvaltningen. När han var 45 år flyttade han till Stockholm och jobbade åt Vattenfall. Som pensionär flyttade han tillbaka till Älvsbyn och köpte ett hus på Övrabyn. Vem som hjälpte ungkarlen städa? Beda förstås!
100-åringen hör dåligt, men är annars kry för sin ålder. Beda har mest problem med synen.
- Och nog börjar jag känna att krafterna sinar. Vissa dagar är jag pigg, men ibland orkar jag inte göra så mycket. Allt är i Herrens hand. Det är Gud som bestämmer över våra dagar. Hans nåd och barmhärtighet är det enda som bär, säger hon och stryker ömt sin lillebrors hand.