Feodora - en frisk fläkt på Älvsbyns vårdcentral

Vad har du för bakgrund?

- Jag kommer från före detta Jugoslavien. När jag kom till Sverige i december 1992 hade jag jobbat 26 år som onkolog i Sarajevo. Eftersom jag hade begränsade möjligheter att fortsätta jobba inom den specialiteten här, valde jag att vidareutbilda mig i allmänmedicin. Jag tog svensk läkarexamen 1994.

Och så hamnade du så småningom på vårdcentralen i Älvsbyn. Hur kom det sig?

- Jag träffade en man, som jag vill leva med resten av mitt liv. Tommy, som numera är min sambo, bodde redan då i Rosvik. När jag frågade var han tyckte jag skulle söka jobb svarade han "Älvsbyn". Fråga mig inte varför. Han skulle lika gärna ha kunnat säga Norrfjärden eller någon annan vårdcentral i närheten, men det gjorde han inte.

Hur togs du emot som arbetssökande i Älvsbyn?

- Jag fick jobb direkt. Alla var mycket snälla och hjälpsamma. Det var inga problem att känna sig som en i arbetslaget.

Många Älvsbybor pratar pitemål. Hur klarar du kommunikationen med patienterna?

- Svenskan är inget problem för mig eftersom jag varit så pass länge i Sverige och ägnat mycket tid åt att lära mig språket, bland annat genom att läsa svensk litteratur, men jag måste erkänna att första året i Älvsbyn hade jag svårt att förstå pitemålet. Jag skämdes när jag måste fråga patienterna om samma sak flera gånger. Nu går det bättre. Det brukar alltid finnas någon som kan hjälpa till och tolka patienter som talar utpräglad dialekt. På vårdcentralen har vi en undersköterska som är helt suverän på pitemålet, hon hjälper både mig och mina utländska kollegor att kommunicera med patienterna.

Det sägs att du är en ganska alldaglig människa. Stämmer det?

- Ja, jag har aldrig haft behov av att göra mig märkvärdig för att jag är läkare. Att vara högfärdig är ingenting för mig. Då jag och min sambo började hålla ihop fanns det vissa som undrade hur han som är vanlig arbetare kunde vara med en läkare. Den inställningen har jag aldrig förstått. Vad spelar det för roll om man har olika yrken och utbildning? Det viktiga är ju att man är människor och trivs med varandra.

Kan du koppla bort jobbet på fritiden?

- Det är svårt, eftersom jag är så intresserad av mitt yrke och allt som händer inom det medicinska området. Jag vill gärna diskutera aktuella sjukvårdsfrågor, behandlingsmetoder och liknande, men jag brukar skona min sambo från att behöva ägna tid åt det. Det är bättre att prata med mina kollegor om sådana saker. Numera har vi regelbundna läkarmöten en gång i veckan på vårdcentralen. Det är väldigt givande.

Brukar du bli konsulterad även när du är ledig?

- Inte av mina patienter, men nog kan det hända att mina närstående och vänner rådfrågar mig om de har problem med hälsan. Det har aldrig varit besvärande på något sätt. Som jag ser det har vi människor olika saker vi är bra på. Ena gången får jag hjälp av en vän med något jag inte klarar, andra gången är det min tur att ställa upp, det är inget märkvärdigt med det.

Hur fördelar du och din sambo hemsysslorna, till exempel matlagningen?

- På vardagarna sköter han hus och matlagning själv, eftersom jag bor i Älvsbyn måndag till fredag. Det är bra, för jag har alltid tyckt mer om jobbet än hemarbete. På helgerna står jag för matlagningen för det mesta. Ibland köper vi bara hem pizza eller annan färdigmat. Varför ska man krångla till livet mer än nödvändigt?

Du har ett år kvar till ålderspension. Hur ser du på det?

- Jag har redan meddelat landstinget att jag vill fortsätta jobba, åtminstone till 67 år. Kanske ett år till också, vi får se. Pensionärslivet är inget som lockar mig. Det är mycket roligare att arbeta, särskilt när man har så fantastiska arbetskamrater och patienter som jag.