Förlossningsskador är ett område där det till stor del saknas forskning. Det visar Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU:s, genomgång av kunskapsläget om förlossningsskador. 2019 fick 35 personer allvarliga förlossningsskador i Norrbotten.
När PT träffade Hanna Öhman sist väntade hon sitt andra barn mot alla odds. Två och ett halvt år har passerat och nu är hon tvåbarnsmamma till 10-åriga Selma och lillebror Vince.
– Så bra som jag mådde när jag ammade har jag inte mått sedan jag fick min förlossningsskada. Kroppen var i balans på ett sätt som den inte har varit på många år. Men när jag slutade amma började smärtorna komma tillbaka.
Att leva med smärta har blivit normalläge för Hanna. 2011 drabbades hon av den allvarligaste formen av förlossningsskada – sfinkterruptur. Det innebär att man spricker hela vägen från slidan till ändtarmen. Sedan dess har svåra smärtor varit ständigt närvarande.
– Jag brukar kalla det för vardagssmärta. Jag är aldrig helt smärtfri.
Med en ultraljudsundersökning direkt efter förlossning kan bristningar upptäckas i tid, enligt SBU. Det fick inte Hanna och det dröjde tre månader innan hon diagnostiserades. Trots att hon kontaktade vården på grund av extrema smärtor fick hon som svar att det troligen berodde på hemorrojder och att det var helt normalt.
– I efterhand önskar jag att jag hade varit mer påläst kring förlossningsskador, men samtidigt tänker jag att det är information som förlossningsvården borde erbjudit mig. Om det upptäckts tidigare hade det troligtvis inte blivit lika omfattande.
För fem år sedan opererade Hanna in en stomi för att avlasta sin trasiga tarm för att eventuellt kunna laga den i framtiden.
– Då kändes det fruktansvärt. I dag kan jag säga att det har förändrat mitt liv till det bättre.
Hon upplever att det råder en tystnadskultur inom vården. Det tror hon grundar sig i en djupt rotad föreställning om att man ska tysta ned och släta över problematiken med förlossningsskador.
– Man hör ofta att det är väldigt ovanligt med allvarliga förlossningsskador och att det finns hjälp att få. Men det beror helt och hållet på skadans omfattning, säger hon och tillägger:
– Min mans farmor fick hem ett brev från sjukvården efter sin förlossning där det bland annat stod: "Undvik att genom skräckfyllda berättelser skrämma och oroa andra unga kvinnor". Jag tror att det tankesättet till viss del hänger kvar.
Hanna tror att statistiken för förslossningsskador kan förbättras avsevärt med rätt inställning från vårdens sida i kombination med ökade resurser.
– Vårdens attityd kommer att behöva förändras i och med att kvinnor ställer högre krav. Bakom varje siffra i statistiken står det ju faktiskt en kvinna.
Med 30 operationer i bagaget har hon kommit till insikten att hon troligen aldrig kommer att bli återställd. Via sin blogg, podcast och sociala medier bidrar hon till att krossa tabun.
– Jag har tillåtit mig själv att sörja livet jag hade innan. Genom att dela med mig av mina egna erfarenheter har jag kunnat bearbeta mina upplevelser.
Hanna vill tvätta bort skammen kring förlossningsskador.
– Till alla kvinnor som lider i det tysta: Glöm aldrig att det inte är ditt fel. På vårt stänga community på Facebook kan du komma i kontakt med andra i liknande situation.