Bit för bit bitvis utan beat

"Ibland är det enkelt" står det i programbladet. "Två röster, tio fingrar och ett hyfsat välstämt piano. Varför krångla till det?" Så när vännerna Myrra och Helen fick lust att stå på samma scen igen var det bara att välja och vraka bland favoritlåtar, svettas ett tag i ett trångt rum med arrangören och pianisten Peter Nordahl och sedan kasta sig ut på vägarna för att sjunga sig från Kalix ner till Lund. Så långt allt väl. Men sen då? Danssteg ska övas, dekor planeras, programmet balanseras, lokala limerickar skrivas och bildspel produceras. Och så blev det just så krångligt som det inte skulle bli. Åtminstone konstaterar man snabbt att det här är en föreställning som är inövad bit för bit, steg för steg och ord för ord.

Som vanligt har ett mynt två sidor. På baksidan hittar man ett föreläsande anslag som ibland går över gränsen och en konstlad spontanitet som lätt fastnar på scen. Peter Nordahl som ligger högt på spellistan hos undertecknad blir i det här sammanhanget oväntat låst i sina noter även om hans enkla, lyriska spel skiner igenom. Emellanåt är det också en sömnig tillställning där i scenfåtöljerna - avsaknaden av stadiga upptempo-beat gör sig påmind. Men myntets andra sida skiner varmt. Dekoren och mysigt ljus gör sitt men framförallt är det sångerskornas varma humor och röster som glöder. Myrras älvglittriga sopranstämma och Helens huckleklädda mezzo är en ovanligt lyckad kombination i de många duetterna och grälandet om vem som ska spela vilken roll är underhållande. För varför får sopranen alltid killen på slutet medan mezzon dör någonstans halvvägs? Och varför ska man över huvud taget slåss om sluskar som Mackie Kniven? Nä, starka brudar ska det vara, konstaterar Myrra och Helen, river av sin final från musikalen Chicago och får bonuspoäng från recensenten.

Utöver den feministiska agendan är det två saker som gör mig genuint glad. Det är Nordahls arrangemang och det är låtvalet. Att skruva ihop ett musikalprogram och helt välja bort Benny Andersson och Lloyd Webber till förmån för mera okända låtskrivare som Lucy Simon eller Jason Robert Brown är stort. Dessa båda kompositörer svarar för kvällens två bästa låtar och bekräftar att det är i den nya, smala fåran på Broadway som det just nu bubblar mest av kreativitet. Ta den fördomskrossande dockmusikalen Avenue Q som exempel. Ska man bara se en musikal i år rekommenderar jag en tur till Stockholm för att se den svenska uppsättningen som Myrra och Helen har den goda smaken att ge oss ett smakprov ur. Att Hasse och Tage, Cole Porter och Elton John får vara med på varsitt hörn skadar ju inte heller. Med så starkt låtval finns det ingen anledning att krångla till det med bildspel och limerickar. Två röster och tio fingrar hade räckt hela vägen.

Fotnot: Ikväll kan musikalsugna Piteåbor höra Myrra, Helen och Peter i Christinasalen.

Bit för bit bitvis utan beat

Konsert: Myrra och Helen - Bit för BitMedverkande: Myrra Malmberg, Helen Sjöholm och och pianisten Peter NordahlPlats: Forum i Älvsbyn, tisdag kvällPublik: 250 personer (extrastolarna kom till användning)Längd: Två och en halv timme med pausE musikal