Anne-Britt Ferreira, 64, är utbildad socionom. Efter socialtjänstens omorganisation 2009 har hon jobbat som integrationssamordnare, dessförinnan som chef för Individ- och familjeomsorgen i Älvsbyns kommun. Till hösten har hon arbetat åt kommunen i 25 år.
Tidigt på lördagsmorgonen den 17 augusti ifjol drabbades Anne-Britt Ferreira av en propp i högra hjärnhalvan. Sjukdomen slog till då hon och maken Manuel Ferreira befann sig i hans hemland Portugal för att fira att de varit tillsammans i 35 år.
Korttidsboende
Efter tre kaotiska veckor på ett portugisiskt sjukhus transporterades makarna hem till Sverige med flyg via SOS International.
- Först fick jag vara en månad på rehabavdelningen i Piteå, sedan flyttades jag över till neurorehab i Sunderbyn. Då det blev dags för utskrivning och hemgång fick jag erbjudande om att fortsätta rehabiliteringen på kommunens korttidsboende Källbacken i Älvsbyn, berättar Anne-Britt Ferreira.
- Det jag inte visste då var att landstinget lagt ner sin rehabinriktade dagsjukvård i samma fastighet. Källbacken erbjuder visserligen daglig träning, men som korttidsboende är det framför allt en institution för äldre. Det är inget fel med det, gamla ska vi alla bli, men informationen jag fick om att man även tar emot yngre personer i rehabsyfte stämmer dåligt enligt min bedömning.
Från mitten av december till januari - med permission över jul och nyår - vistades Anne-Britt Ferreira på Källbacken.
- Det gick hyfsat bra, ända tills jag fick en förvirrad och ångestfylld äldre kvinna som rumskamrat, som höll mig vaken hela natten. Då flyttade jag hem, säger hon.
För tungt för maken
Det blev en kort hemvistelse. Makarna upptäckte snabbt att situationen var ohållbar, eftersom det blev alltför tungt för Manuel Ferreira att stå för omvårdnaden i hemmet dygnet runt, särskilt på nätterna då hustrun behövde hjälp till toaletten med korta mellanrum. Hemtjänstens punktinsatser morgon, dag och kväll innebar visserligen en behövlig avlastning, men att ständigt få nattsömnen förstörd var mer än maken orkade med.
- Vi insåg att jag måste tillbaka till korttidsboendet. Eftersom alla platser på Källbacken råkade vara upptagna erbjöds jag att sova i en träningslokal där det varken fanns fönster eller toalett, säger Anne-Britt Ferreira.
Ingen gräddfil
Efter några nätter i träningslokalen bestämde sig makarna att hon skulle få sova hemma i fortsättningen.
- Det är inte rimligt att min 64-åriga fru ska bo med gamla vårdkrävande människor på Källbacken. Jag står inte ut med att se hur hon påverkas mentalt av att vistas i den miljön. Enda alternativet är att jag sköter om henne själv, men jag vet inte hur länge jag klarar att aldrig få sova mer än någon timme åt gången. Jag är helt slut, säger en förtvivlad Manuel Ferreira.
Att hemtjänsten ska ställa upp med nattjänst i hemmet en eller två nätter i veckan som makarna Ferreira önskat, är uteslutet. Det ingår inte i hemtjänstens uppdrag. Punktinsatser och korttidsboende på Källbacken i mån av plats är det enda kommunen kan erbjuda.
- Om någon Älvsbybo tror att man åker gräddfil i min situation efter 25 års tjänst i kommunen så är jag ett levande bevis på motsatsen, säger Anne-Britt Ferreira.