Den första juli startade verksamheten i Gunnaräng, cirka två mil väster om Luleå. Den har redan gett eko inom svensk ridsport. Nyligen höll förbundskapten Henrik Ankarcrona en clinic som blev fullbokad redan efter en timme. Han lär komma tillbaka senare i höst.
När tidningen kommer på besök är ett 15-tal snickare och markläggare i full gång med att färdigställa drömprojektets sista detaljer.
– Min tanke är att det här ska bli ett flaggskepp för hästsporten i Norrbotten. Anläggningen är öppen både för hobbyryttare och för de som siktar på att nå eliten inom både hoppning och dressyr, förklarar initiativtagaren Ina Liljedahl, 31,
Flickan från Unbyn var fem år när hon kom i kontakt med hästsporten. Intresset har egentligen aldrig svalnat, även om tiden inte riktigt räckte till under gymnasiet eller under åren när hon skaffade sin yrkesutbildning.
För tre år sedan bestämde hon sig att återuppta sin hobby. Under ett ridläger i Portugal kom hon i kontakt med hästrasen Lusitano som bland annat använts av det portugisiska kavalleriet och vid tjurfäktningar.
– Det blev nästan som en förälskelse. I dag äger jag fem stycken. Två finns i stallet, medan unghästarna är kvar i Portugal. Jag tycker framför allt om lusitanos temperament. Hästen är lugn, men ändå med en bra energi.
Hon har burit på idén en längre tid.
– Alla hästtjejer drömmer om ett eget stall. Så länge jag kan minnas har jag tecknat skisser på hur mitt ridhus och hem skulle se ut. Ett tag övervägde jag faktiskt att utbilda mig till arkitekt. Man kan säga att jag har jobbat med det här projektet i många år, där jag försökt att utnyttja varje centimeter maximalt.
För tre år sedan sattes planerna i verket. Svärfar Gunnar Liljedahl, som grundade vårdteknikföretaget Liko 1979 och sålde samtliga aktier till det amerikanska börsnoterade bolaget Hill–Rom Company Inc för 1,2 miljarder kronor, gav klartecken till investeringen.
Han vill inte nämna några summor, men säger att det handlar om ett betydande belopp, vilket får Ina Liljedahl att skruva besvärat på sig.
– Det har blivit betydligt större än jag hade tänkt mig från början. Det är inte första gången som mina projekt verkar växa av sig själv. Det var menat att bli något enkelt, men jag har en tendens att fara i väg i min planering.
Projektet har ställts inför flera utmaningar. Att hitta mark i Alvik visade sig inte vara så enkelt som man kunde tro. Utanför byn löper två "korridorer" som har reserverats för Norrbotniabanan.
Gunnaräng ligger vackert beläget intill Aleån, bara en knapp kilometer från Liko AB. Ridanläggningen har fått sitt namn efter sin finansiären och omfattar totalt 11,5 hektar. Den innefattar en terrängbana och en ridväg runt hela området.
Gunnar Liljedahl tillhör de dagliga besökarna och är imponerad över att se visionen bli verklighet.
– Det är kul att kunna göra något för Alvik och Norrbotten. Tidigare har jag engagerat mig i byns fotbollslag, men den här gången valde jag en idrott som lockar mest tjejer. För mig är det viktiga inte att ha en massa pengar på banken utan det känns bättre att skapa något synligt som kan användas av andra människor, säger Gunnar Liljedahl.
Under projektet har Ina Liljedahl genomgått en livskris. För två år sedan förlorade hon sin man Joel Liljedahl.
– Jag tappade all kraft att hålla igång projektet. Joel drabbades av en hjärntumör och fick tre år efter att diagnosen fastställts. Det gick fruktansvärt fort mot slutet. Det har varit en jobbig tid, men till slut kände jag att jag behövde fullfölja projektet. Det har varit bra för mitt sorgearbete att ha något annat att tänka på. Även i mitt arbete som pilot har jag varit tvungen att fokusera på vad jag gör på jobbet och på det sättet kunnat trycka undan alla andra tankar.
I dag lever hon i två skiljda världar; som ambulanspilot i Oslo och som oavlönad vd för Norrlands mest moderna ridanläggning med plats för 22 hästar i stallet och ytterligare åtta på fridrift. Inom området finns också ett gäststall för ytterligare tio hästar.
Tanken är att anläggningen i framtiden ska ha fyra deltidsanställda. Mycket av verksamheten sker med toppmoderna smarta lösningar för gödselhantering och exempelvis höautomater. Gunnaräng är självförsörjande på hö och vatten.
Här finns en skrittmaskin samt till och med ett solarie för hästar. Det är bra för hästarnas muskulatur och skapar en möjlighet att torka upp efter en regnig ritt, intygar Ina Liljedahl.
Anläggningen har två ridhus, där den största har en läktare för cirka 150 personer. Utomhus finns en dressyrbana med internationella mått och fem domarbås. Planer finns på att arrangera ridtävlingar och kanske också skapa en rehabanläggning, något som saknas i norra Sverige.
– Jag har inte hunnit förverkliga alla planer – än. I perioder har jag inte haft något annat liv än stallet. Det har blivit många långa arbetsdagar. Jag har jobbat till klockan 21 kväll efter kväll, berättar Ina Liljedahl.
Hittar du någon tid att rida själv?
– Just nu tränar jag på att förbättra min teknik i dressyr. Precis som alla andra ryttare sätter jag upp nya mål. Jag skulle vilja tävla mer, men jag gjorde ett försök förra året och det gick så dåligt. Tyvärr verkar jag vara en tävlingsmänniska med pappersnerver. Jag blev så nervös innan start och det kände min häst Curro. I sådana lägen tar han sig friheter.